Bom förut är nämdt, bedömes äfven bi belstormaren Reimarus — och af samme skäl — temligen vänligt. Man kan icke frånkänna honom sedligt allvar, skärpa i omdömet och grundlighet i framställningen, Så här refereras hans åsigter: Isynnerhel framställer R. med mycken skarpsinnighet de motsäselser, som skola ) förefinnas i berättelsen om Kristi uppståndelse. (Kahnis sjelf har på flera ställen i sina egna verk uttalat, att han anser evangelisternas berättelser om uppståndelsen så stridiga, att de ej kunna förenas.) Kristus förklarade sig för Messias. Dermed of han ingenting anuvat än upprättandet af den judiska staten. Hvad eom i evangelierna ej står i samklang med denna plan, det ha lärjungarne inlagti hans Jif från en yngre åsigt. Kristus var långt ifrån att vilja afskaffa den judiska lagstiftningen. Han blott ifrade mot den ytliga uppfattningen deraf. Johannis döparen var invigd i Jesu plan. Enligt öfverenskom: melse verkade båda hvarandra i händerna. Utföraadet af sin plan förlade Jesus till den höga festen. Han intögade , triumferande i Jerusalem, satte massorna i rörelse genom djerfva tal mot öfverheten, föröfvade våld i templet; men fann korset i stället för tronen, hvaröfver han klagade i sin död, då han förklarade sig vara af Gud öfvergifven. Hans lärjungar fattade nu hans tal om riket i en andlig mening och framställde i enlighet dermed sin mästares läror och lefnad. Man skulle, för att döma häraf, kunna tro att R. blott uppträdt negativt mot kristendomen. Detta är dock ej förhål!landet. Tvertom söker han att framställa Kristus som en förnufte s heros, och talar äfven med aktning om apostlarne och de äldre fäderna. Han vill på intet vis jemte sina Jika sinnade utträda ur kyrkant. Der ha vi ägget! Ty, menar Kahnis, Reimarus är en förståndig och kyrklig man, som ger goda råd. Hörom blott vidare vår vän Reima marus: Om hrr teologer så småniogom lämpade och mildrade sin hårda troslära efter sunda förnuftet, så komme den kristna religionen alt bestå jemte den naturliga, och ingen skulle så lätt finna orsak att förneka sin tro och hemfalla åt deisteriet. Teologerna kunde och borde ge efter, emedan Kristus sjelf ej lärt annat än begripliga praktiska senningar samt deri satt religionens vägsende. Vidare borde eftergi!t ske af det skäl, att apostlarne ej kunna frisägas från menskliga fel och brister, för så vidt som de, efter mästarens död, uppbyg! elt trossystem till hans dyrkan, hvilke de inrättat efter de judiska förhoppningarne om Messias. Man låte först den stränga nspirationsteologien fara, och tage ur dere8 system hvad som är godt och skickar gig för alla folks tro. På det att kristen domen sålunda måtte förvandlas till en religion för alla folk, ha hrr teologer att tyda och tillpassa det apostoliska systemet så godt sig göra låter. Deismen kunde då undvikas. Ty Kristus och hans apostlar ha verkligen många goda läror. Delar af detta Rceimari verk utgafs först af Lessing i de 8. k. Wolfenbättelska Frag mesterna och sedan i Niedners Zeitschrift fär hist. Theologie, hvarpå Strauss 1862 tryckt ett sammandrag af hela verket efter bästa handskriften, under titel: Herman Sam. Reimarus uad seive Schutzschrift fär die vernnftigen Verehrer Goattsa,