Dagens telegram talar om en ganska märklig förklaring, som hr v. Bismarck skall ba afgifvit, utan att man dock finner omförmäldt huru och till hvem densamma blifvit afgifven. Förmodligen är det ett yttrande af preussiska premierministern i reresentanternas kammare i Berlin med anedning af det förnyade misstroendevotum, som nämnde kammare vill gifva honom med anledning af preussiska regeringens sednaste åtgöranden i den dansk-tyska konflikten. Man finner emellertid af telegrammet, att hr v. Bismarck gavska tydligt låtit förstå, hvad som är innersta meningen med preussiska regeringens politik och att denna syftar till alldeles samma målsom majoriteten vid förbundsdagen, ehuru denna vill gå mera burdus och oförsigtigt tillväga och icke förstår vigten af att ill en början och tills man kan vinna fast fot, bemantla afsigterna. Preussen vill taga Slesvig från Danmark och gifva det åt Holstein, med hvilket det, sedan det naturligtvis äfven intagits i tyska förbundet, skall bilda en stat, som endast står i personalunion med Danmark, hvilken union sedermera, efter några år, då genom terroriseriog af tyska exekutionstrupper och genom förjagande af alla danska patrioter 1 Slesvig, danskheten i Slesvig blifvit undertryckt eller bragt till tystnad medelst tyska bajonetter, det blir en smal sak att på ett eller annat sätt upplösa. När hr v. Bismarck på samma gång förklarat, att ?Sverge understödjer allsicke planen till en skandinavisk union, så bör man väl lägga märke till hvad dessa ord i hans mun betyda. Vi tro oss veta, att man från flera håll i Tyskland, både från det stormaktliga lägret, från dem, som stå i spetsen för den nuvarande förbundsmajoriteten och från rörelsepartiets ledare, underhand hört sig före i Stockholm, huruvida man icke der kunde vilja låta tala med sig i afseende på en både för Tyskland och Sverge Sfördelaktig4 uppgörelse i denna sak, utan att dock någon härstädes velat inläta sig på allraringaste sätt att besvara dylika inviter. För icke längesedan skall till och med en gg tydlig förfrågan ha kommit från en etydande personlighet i Preussen, huruvida icke Srerge-Norga kunde anses böjdt för att medgifva, att Tyskland finge taga Slesvig, om det återstående af Danmark förenades med Sverge, ett projekt, som skall ha blifvit tillbakavisadt med det förakt, som detsamma förtjenar. Det har blifvit temligen klart för hr v. Bismarck, att Sverge icke vill vara med om någon ny polsk delning, och att om man här hyser sympatier för och förhoppningar om Skandinaviens enhet, så bygger man dem på helt andra grandralar än på preussiska röfveriprojekter, samt att: Sverges statsmän inse att främsta vilkoret för ett enigt Skandinavien, som kan bestå såsom ett helt i förhållande ill utlandet, är att Slesvig, som utgör nyckeln till Danmark, bevaras från hvarje främvande inträng.