och var nedslagen och orolig, antingen han: var hemma eller borta. Hans ställning iaf-. seende på gudsonen antog för hvarje dag mera likhet med bondens, som bad troll-: karlen sätta vattenhinken i gång, men sedan icke visste huru han skulle få den att stanna. I hela byn talad:s nästan om ingenting annat än det faktum, att Vincenzo hade blifvti en fältarbetare; markisen hade med böflig iroui komplimenterat sin granne för bans nya acqvisition; den fatale bade kom-:; mit på besök för att förvissa sig om ryktets sanning, och gjort herr advokaten föreställningar; folk kom både öppet och i emyg för att få se Vincenzo sysselsatt med sin spade. En liten del-ef det löjliga och en god del af det förhatliga, eom låg uti allt detta, kunde icke annat än återfalia på herr advokaten. Det var nödvändigt att så fort som möjligt göra ett slut på en sådan sa-. kernas ställning. En dag — det var den tolfte sedan Vineenzo hade börjat sitt nya yrke — begaf sig herr advokaten till det ställe der Vincenzo arbetade och sade till honom: Det kan nu vara tid på att det här spektaklet slutar. Lägg ifrån dig den der spaden, och jag förbjuder dig att hädanefter röra vil den.? Vincenzo lydde genast. Då middagstimman var inne, inväntade Vincenzo sin gudfar ute i förstugan. Vill ni att jag skall äta vid ert bord, signor Avvocato? frågade han. Deri ser jag ingen nödvändighet, svarade herr advokaten torrt. Du kan äta tillsammans med Barnaby. I kraft af ett gammalt privilegium åt Barnaby icke tillsammans med de andra tjenar