irländare och gudlösa tyskar, för det värsta slaget af äfventyrare från den Gamla verlden. Få Newyorkare anse sig ha sitt hem i Newyork. De äro allesammans personer som kommit dit för att göra sin lycka eller, sedan de gjort den, endast dröja der så länge tills de hunnit realisera?. Det är en nomadisk, flyktig befolkning, utan några rötter som fästa den vid jorden och med endast få af de ömsesidiga band, som fästa menniskor vid hvarandra. Staden är blott en stor handeisbutik och ett värdshus, en plats att skrapa ihop pengar på och förstöra dem, men ej en plats att i ro njuta aflifvet eller framlefva en lycklig ålderdom, eller uppfostra sina barn. ed all denna sin nomadieka karakter är Newyork dock ständigt en tätt befolkad plats och i dessa dagar till och med ansenligt öfverbefolkad. I en stad der kasernlika hoteller så ofta förekomma äro ej mindre än fem eller sex dylika etablissementer, upp: förda i den mest gigantiska skala, pu under byggnad och inredning och rummen redan på förhand upptagna, ej af tillfälliga resande, utan af i staden bosatta familjer, för hvilka hotell-lifvets beqvämlighet har större behag än ett eget hem. Den ofantliga stegringen i prisen på byggnadstomter, de höga arbetslön2rna, stenkolens och vedens dyrhet samt tjenstefolkets dåliga beskaffenhet bidraga jemte amerikanarens medfödda sällskapliga instinktert att gifva företräde åt detta kollektiva och nästan kommunistiska hushållningssystem. Newyork antager med hvar dag alltmera organisationen af en ofantlig falanstere eller ett karavanseri. Ett verk ligt familjelif. blir alltmera ett undantag. Detta zigenarlif alstrar naturligtvis ypiga och slösaktiga vanor. Newyorkarne efva för dagen, hopande nöjen på nöjen med en feberaktig oro. Staden räknar, som vi hört uppgifvas, ej mindre än 20 teatrar och andra förlustelseställen — engelska, franska, italienska och tyska, dramatiska spektakler och operor, alla, så långt min erfa renhet sträcker sig, af medelmåttigt slag, utan att inberäkna konsertsalar, salonger, Strädgårdar, hvilka det skulle bli svårt att räkva. Den vestra verldens hufvudstad öfverglänser i detta hänseende London och kan nära nog mäta sig med sjelfva Paris. Teaterraseriet har varit i oupphörligt stigande alltsedan krigets utbrott, och hvarenda offentlig lokal har under detta år varit på förhand upptagen från Oktober och November ända till slutet af Mars och April. Två eller tre tyska spelhus äro ständigt i gång äfven på söndagarne. Och inom de enskilda sällskapskretsarne går det ej mindre lifligt till: Baler och super ha aldrig värit så talrika; aldrig var det:ett så friskt lif4. Franska och italienska krigsskepp ha gifvit sitt bidrag af polkor och champagnesuper; ryssarne isynnerhet ha varit dagens lejon, men, ack! endast för att dagen derpå bli förklarade för ohyfsade björnar, talgätande, ohjelpliga barbarer. Ingenstädes är måhända en mera rasande törst efter penningar förenad med ett större förakt för enuvingar. Newyork, skulle man nästan känna sig frestud att säga, är ingenting an nat än ett stort spelbus. k ut en vacker lördagseftermiddag för att höra musiken i den nya Central-Park, och åsynen af dessa tusentals Splitternyt granna och lysande ekipager skall tala till er om fortyner, gjorda i går för att redan imorgon vara bortblå sta. Tanken på morgondagen synes här ej oroa någon. Att den stora finanskullerbyttan måste komma, att den dag skall gry då grönryggarne ?) ej skola vara värda mera än lika många torra löf, derom hyser ej någon förnuftig menniska det ringaste tvifvel; men det är just emedan stadens och landets välstånd är så osäkert och efemeriskt som hvarje klok man är så ifrig att njuta sin andel af denna veridens goda; det är emedan hr Chases pappersmynt är så bräckligt och förgängligt som alla här vilja så fort som möjligt göra sig af med det, genom att antingen lägga ned det i något som kan ha utseende af solid rikedom eller ge en timmes njutning och tröst. I Newyork, liksom öfverhufvud öfverallt i Amerika, med undantag endast af Boston, går folkets hela diktan och traktan ut på ett förneka sitt engelska ursprung och att affektera fransk smak samt franska vanor och seder. På botten ligger här mycket af anglosachsisk företagsamhet, kraft, ihärdig: het och skarpsinnighet, men på ytan efter. apar unga Amerika framsk nonchalance och visar en stor förkärlek för fransk kokkonst. franska moder och konfektyrer. Vi ha här myeket af de glittrande nöjen, de vilda för: ströelser som utmärka lifvet utomhus i det kontinentala Europa. Amerikanaren är en slags halffransosiserad John Bull. Man skulle nästan tro sig i honom se en engelsk paterfamilias som på en vecka eller ett par be gifvit sig på en lusttur öfver: Kanalen, glömmer sig qvar bland de förföriska nöjena vid någon badort och der tillåter sig hvarjehanda små snedsprång och lustiga upptåg, för: hvilka han skulle skämmas ögonen ur sig: i sitt. hemland Allt hvad som i Newyork ej är en: butik eller en bank påminner om en stor, sysslolös och något lättfärdig badort. Jag skall ej upprepa allt hvad jag läst i skoningslösa grannstäders, och isynnerhet i det heliga; afundsjuka Philadelphias tidningar om: de tusentals fiektjufvar och de tiotusentals äonu värre sociala eländen som stryka omkring på Newyorks gator. Att staden ej är bättre än den:-borde vare, skynda sig de-hederligaste af dessinvånare attgenastanförtro er, ehuru de i samma andedrsg säga er att allt det goda är inhemskt och allt det onda importeradt utifrån. Men hvad jag känner mig böjd att göra föreställningar emut är icke så mycket den nakna lasten iall dess vedersiygglighet, hvars hålor gapa mot er vid liför många dörrar i Broadway och the Bowery, som icke mera denna otygladebevifvenhet på nöjen af en mer eller mindre skyldig sarakter, denna afemak för hemif och ett regelbundet lefnadssätt, hvilka, i örening med de i alla amerikanska samvällen inrotade stadslifsvanorna och det UT ING TRA SE AE SE. SI VI VR MR LT I VAA pg AA SA JR ka ww BB WwWY 0 H-— AR a