star oeh diplomater, som uppföra ett fast agsspel af tysk enighet; scenen är fortfarande i Frankfurt men förlagd från Paulskyrkan till Eschheimergasse; och medan Tyeklands officiella råttor och möss springa påbord och bänkar och bära sig åt som om de ville äta upp hvarandra, sitter mäsatten i stöflor i Paris och kastar, färdig att spricka af skratt, en bit fläsksvål bland lem för att se om de ha lust att nappa på len. Till och med vi danskar, som äro itsedda till att betala kalaset och som åtninstone äro vissa om att komma med på let, ha svårt att afhålla oss ifrån att skratta ned, så äkta burleskt tokigt ser allt detta it. Men vi böra likväl icke ett ögonblick slömma att det icke är en scen ur det rerkliga lifvet, utan blott en af mer eller nindre lyckliga skådespelare uppförd farce om vi åskåda; vi böra ej låta förleda oss ill att tro att tyska förbundet nu verklisen är i upplösning, att det är småmakernas allvarsamma mening att visa ut de stora ir förbundet i anseende till deras olydnad, ller att stormakterna vilja, jemte förbundstadgandena, äfven sparka omkull förbunlet och dess makt. När högmodet är tillredsstäldt och man å begge sidor gjort sitt ffer åt skenet, blir småstaternas mod snart ttömdt; när behörig portion diplomatiskt Tut är bortknalladt, så falla de till fota, åsom deras intresse bjuder, och stormakerna gå dem välvillivt till mötes, emot att lenna gång få sin vilja fram; ty ingendera parten kan vara betjenad med att släppa lös n revolution, hvars utgång icke är lätt att eräkna. Småmakterna skola således glida illbaka i det beroende, som Jönar sig bäst ör dem, innerligt glada öfver att en gång ja fått ostraffadt tala högt och slå på svärdistet. Ehuru mycket det än kunde roa ss, och ännu mera Tysklands vestra granne ch rhenska vinets specielle vän, att se de ska staterna i håret på hvarandra, så skulle etta dock vara att tilltro dem både alltför tor ärlighet och alltför stor dumhet: slutet å spektaklet blir att Österrike och Preus en utan motstånd få sin vilja fram.X