Må det tillåtas mig att erinra om att Sverge knappast någonsin har mera än nu haft i sin hand att befrämja och besegla enighetstanken i Norden — eller å andra sidan att vålla ett uppehålli den utveckling, hvilken vi, som i afton äro här samlade, utan tvifvel äro ense om alt anse för det sannt historiska framsteget i norden. Vi hafva all anledning att tro att Sverge står färdigt att på hedrande sätt motsvara de anspråk, tiden gör å detsamma. Sverges folk kan lösa denna uppgift, derför är dess forntid en borgen, ty det har med heder räddat sig ur svårare, om än icke ur vigtigare, afgörelser än denna. Och historien synes oss hafva sjelf visat svenska folket den väg det skall gå. Svenska folket eger — om jag eå får kalla det — en icke litet märklig utvidgningskraft. Den har sedan gammalt yttrat sig mot öster och söder tills den mattades i striden mot ölvermäktiga hinder och blef tvingad tillbaka inom den begränsning som torde vara vilkoret för dess sanna styrka. Men i samma mån som det stannade för Sverge mot öster, har det vändt sitt ansigte mot vester. Det börlika litet väcka vår förundran, som det behöfver förtigas, att det till en början skedde med eröfringelysten blick. Men äfven härvid gaf bistorien Sverge en ny lärdom. Hon återförde det i frändskapens krets, återförde i dess minne, dess härkomst, dess slägt och dess naturliga stödjepunkter. Hon visade det hvilken förökning ef styrka och understöd, som naturen och gemensamma intressen hade Jagt till hands åt det i dess närhet. Och under det sednaste halfva århundradet har historien arbetat på att lära Sverge att denna skatt af naturliga hjelpkällor, som är nedlagd på Norges och Danmarks jord och i de samfränders hjertan, hvilka der bygga och bo, icke kan vinnas genom hot och tvång, utan blott genom prof af ett oe enonyttigt brösrasinne. Ännu befinne vi oss blott vid början af det samdrägtiga nordens historia. Vi hafva ett märke på buru långt den framskridit i de oförgätliga och derföre ofta upprepade orden af vår hädangångne vise furste: Det är omöligt att strid hädanefter kan uppstå mellan nordens trenne folk. Må dessa ord blifva sanning! Detta skall alltid i väsentlig del bero på viljan hos den starkaste af de tre fränderna, och icke minst nu. Detta är en tid, då underlåtenhet att handla bestämdt i broderskapets anda är detsamma som att handla emot den, och hvart steg tillbaka hotar att förr eller sednare tillintetgöra senningen af konung Oscars högsinta ord. Men, jag upprepar det, vi hysa ett starkt förtroende till att Sverge skall uppfylla de förväntningar, eom dess ärofulla forntid, historiens kraft och folkets storsinnade ka rakter gifva oss rätt att bysa om det. Tillräckligt många tecken antyda att allt är vaket derinne, att frändefolket har fattat och förstätt den gerning, tiden bjuder det att utföra, och att det skall utföra den så vidt Gud dertill gifver lycka. Vi förmäta 0ss icke till att ens i våra tankar vilja föreskrifva Sverge handlingens form; vi uttyla blott den förtröstan atthandlingen skall varda sådan utt Sverges ära och nordens hopp. betryggas. eMäåtte således klokhetens och klarsynthetens, sjelfförnekelsens och det starka modets ande hvila öfver Sverges folk i dessa skieckelsedigra tider, till dess och nordens lycka! Med dessa önskningar tömmer jag skälen för fränderna på andra sidan Köler och utropar: iefve Svergel!s Vidare höllos tal för Danmark, för rektor Holmboe, för konung Oscars minna, för stortinget (i anledning af notisen om dessa före: stående sammankallande), för skalderna, för Kielertraktaten gom afslöts den 14 Januari 0. 8. v.