urtima storibing. Till följd häraf kan man motse, att redan i deona vecka formligt beslut kommer att af konungen fattas i norskt statsråd och kungörelse om storthingets inkallande utfärdas. Det är också verkligen hög tid, att sådana åtgärder vidtagas, som göra det möjligt att de förenade rikena kunna lägga nå-ls gonting annat än sitt ord i våsskålen till skyddande af sina och hela nordens intressen i närvarande ögonblick och för framtiden. Det berättas att telecrafunderrättelse skall ha ingått till vårt kabinett, att Preussen uppställt ett ultimatum till danska reeringen, hvari förklaras, att om ieke den nnan utgången af denna dag efterkommit fordringarne med afs ende på grundlagens wpphäfvande, så ärnar Preussen omedelbart skrida till ockupation af Siesvig. Vi hafva sjelfva ännu icke mottagit något telegram härom, men, att döma af underrätte:serna med den sednaste posten om de åtgärder Preussen vidtagit för stora och skyndsamma trupptransporter, har denna uppgift all sannolikhet för sig. Då det är absolut omöjligt för danska regeringen . att efterkomma Preussens fulikomligt oberättigade och orättfärdiga fordran, att den skall göra en statskupp och trampa under fötterna den besvurna konstitutionelia ordnin ev, så kommer Preussen naturligtvis att skrida till ockupationen, d. v. 8. kriget. Ty det lärer väl ingen kunna föreställa sig, att Danmark skuile låta enl sådan ockupation gå för sig, att en dansk regering, utan att genast bii ohjelpligen störta :, skulle kunna röja den högförrädiska tanken att låta Preussen helt enkelt bemäktiga sig det land, som utgör föremålet för Tysklands diktan och traktan, och derigerom öfverlemaar Danmark på näd och onåd i dess händer. Om Preussen finge oekupera Slesvig med alla der hopade för-1 svarsanstalter och besätta den till Slesvig hörande ön Als. som utgör Danmarks, un der nuvarande förhållanden, oiotagliga huf vudfästning, vore hvarje möjlighet till ettf. försvar för det återstående af riket, hvarje utsigt till en kamp för osfhängighet och sjelfbestämmelserätt afskuren. . Preussens och Österrikes uppträdande i detta fall är ett fullkomligt motstycke till Rysslands och Preussens beteende mot Polen i förra århuodradet: Poleas riksdag an tog då en efter den nyare tideus liberala rundsatser bildad kons:itutionel författning; lysstand fordrade denna författaings upp häfvande, och då polackarne vägrade deita, menande sig ha rätt att sjelfva ordna sina en elägenheter, företogs af Ryssland och Preussen en Sockupation, hvars resultat är hver och en bekant. Men om Preussen och Österrike för sitt nu tilltänkta dåd tro sig i Sverge-Norge kunna påräkna en makt, som vill spela samma roll, som Österrike gjorde den ti den, nemligen att först vara overksam åskå dare och sedermers deitegare i rofvet, så ha de alldeles missräknat sig. Vär nation har ett annat skaplynne och har fått ögo nen fullt öppna för sin framtids intressen; den har het och hållet förkastat och lössjort sig från den isoleringsoch splittringspolitik, gecom hvilken Ryssland under århundraden förstått att för ei a syften för svaga den skandinaviska norden; den inser ji vigten för framtiden af det närvarande ögonblieket och att det enda so.n kan betrygga vår existens och tillvinna 033 den respekt, som är ett långt säkrare värn än trakater. konventiooer och protokoller visat sig vara, är utvecklandet af ett sådant allvar i vår politik, en sådana handlingskraft i vårt upp trädande, hvarigenom vi ådagalägga att den nordiska nationaliteten förtjenar att sjelfständigt bestå och ha ett ord medi den europeiska politiken. Det är gläd jande att veta, att vår regering till fallo inser detta och att den, med iskttagande af all klokhet, gör sig beredd på att, om nödigt är, visa att det finnes män bakom orden. Att Sverges-Norges bistånd icke skulle göra det ringaste till, i fråga om att sätia ena damm emot den tyska roflystnaden, är ett påstående, så kränkande för vär sjelfkänsla oeh tillika så orimligt, att vi icke alls visa in!åta 0ss på dess gendrifvande. Det är tillräckligt att erinra derom, hura Danmark åren 1848 och 1849 ensamt kämpade mot Tysklands makt samt att den berömda tyska enigheten icke är synerligen större nu än deu då var. De tyska regeringarne åsyfta visserligen samma mål, nemligen Slesvigs eröfrivg åt Tyskland, men de äro så oense om medlen oeh vägarne dertill, att det nästan syves som om de skulie kunna komma i håret på bvarandia derom, innan de kunna bli ensei afseende på angreppet mot Danmark. Mellanoeh småstaterna, hvilka bildat majoritet vid förbundsdagen i denna sak, vija utgå från Londoniraktatens förkastande och augnstenborgarens erkännande som hertig både i Holstein och Slesvig, ehuru de visserligen ieke för öfrigt äro fullt eniga i afseende på metoden ait gå till väga. Preussen deremot anser denna utgångspunkt något vådlig, emedan. den genast mäste leda tillen intervention fråa Frankrikes och Eoglands sida, oeh har derföre funnit det rådligast ait förklara att den — gudbevars — villkoriigen båller fast vid integritetsprincpien. men vill ockupera Slesvig för att derigenom få en garanti för uppfyllande af Danmarks löften till Tyskland. Den hoppas, att härigenom bedåra Englands slösionade gubbregeriug och att derigenom möjligen få ett stort förgpråag, innan några andra makter hinna an Ordna en intervention. Ett kostligare motiverad: angrepp torde man emellertid få söka efier i historien. Hela det tyska inskridandet mot Danmark är motiseradt af ömhet för förbundslandet Holsteio och för att bevaradess författnings: mässiga förbindelse med monarkiens öfriga deiar, — sedan Tyskland sjelf förut tvingat Danmerk att lösa det ur denna förbindelse. Sedermera skall Prenssen ockupera ett land, som alls icke hör till tyska förbandet, för att derigenom få uppfylda falskligen föregifna förpligtelser emot tyska förbundet, men gör detta emot förbundsmoajoritetens vilja och under umuentaat från färhkhandatacan DNoriillkammer