derhaltiga, besvarzdes med en erinran derom, ji att tidningsredaktionerna omöjligen kunna föreaga sig att kontrollera sanningsenligheten af del1 appgifter, som förekomma i annonser, eller att:! pröfva beskaffenheten af i dem utbjudna artik-: ar, emedan i och med detsamma de skulle kläda sig ansvar för allt det hvarom annonserades, hvilket enhvar måste inse vara en orim ighet. Deras uppsigt öfver annonserna kan ej sträcka sig längre än till öfvervakande att sjelfva annonsernas innehåll ej är på något sätt lagstriligt eller anstötligt. Med anledning af kärandens yttranden omj. hvad som finge förstås med kritik, erinrade svaj: randen, att sådant alldeles icke beror på aln-1 mått, på den större eller mindre utförligheten hos en a vp Hvarje omdöme om en litterär prodekt ar anspråk på aw blifva bedömdt enast ur den litterära kritikens synpunkt, men kan ingalunda underkastas brottmålslagarne, så framt ej sjelfva omdömet innehåller något mot sedligheten stridande. Då käranden icke tyckts kunna fatta anledningen hvarför. en offentlig granskning af ett och annat underhaltigt arbete icke medhunnits, så ville svaranden försäkra honom, att det verkligen fanns ämnen och frågor, som vore vigtigare än att sysselsätta sig med hr Maas Familjevän. Med uppgiften, att äs jevsnnen äfven blifvit spridd genom bokhandeln, trodde svaranden det icke vara så alldeles helt. Atminstone hade han i åtskilliga boklådor efterfrågat densamma, men fått till svar, att den ej funnes och att man ej ville taga befattning med densamma i anseende till dess underhaltighet. Hvad åter vidkommer den bildning, af hvilken de unge män, som utkolportera tFamiljevännen, förmälts vara i besittning, så ville svaranden ej derom tvista, men att döma af dessa unge mäns beteende vid gåendet ur hus i hus för fullgörande af deras värf, att truga på folk den ifrågavarande tidskriften, vågade han dock betvifla sol:diteten af deras bildning. Käranden hade såsom bevis på värdet af de af hr Maas förlagda romaner anfört, att de er hållit en betydlig afsättning; men svaranden trodde, att åtgången af sådana arbeten just ej bevisade mycket med afseende på deras värde, då det understundom händer, att de gå åt just till följd af åtskilliga däliga egenskaper. — I likhet med käranden hänvisade äfven svaranden till den offentliga skriftvexlingen rörande beskaffenheten af öfversättningen af Decameron; men då det under denna blifvit särskildt åberopadt, att arbetet erhållit en berömmande recension i Dagligt Allehanda af signaturen A. L., ville svaranden fästa uppmärksamheten derpå, att recensenten visserligen, i likhet med Aftonbladet, framhållit arbetets litterärhistoriska intresse och vitsordat öfversättarens stora talent och skicklighet, men tillika tör egen del inlagt ett par ganska märkliga reservationer. Han yttrar nemligen, att hr Eichhorn icke mäktat Satt med sin tolkning införlifva forntidens men4lösa sätt att skildra förhållanden, hvilka i vårt nuvarande skriftspråk väl tåla antydning, men Sicke beskrifning; och han tillägger vidare, att högst få utan tvifvel äro de som komma att köpa boken af ;litterärt intresse, utan att största antalet exemplar komme att afsättas till den halfbildade klass, som i bokhandeln söker ungkarlslektyr. Svaranden trodde att detta omdöme vore temligen liktydigt med det af honom begagnade uttrycket liderlighetslektyr. — Att svaranden icke läst alla de reliiösa skrifter, som utkommit på hr Maass förag, medgaf han; men skälet dertill var, utom det att man icke kunde hinna läsa allt som tryckes, äfven den omständigheten, att man ovilkorligen afskrämdes från sådan läsning genom sådana äckliga puffar, som t. ex. en af hr Maass Centliggjon , i hvilken det om ett religiöst arbete af Clark heter: SÅtt yttra något öfver denna lilla förträffliga bok är alldeles öfverflögr ty (tillägges det med fetstilar) Guds ord behöfver aldrig någon eEnR rekommendatlon. Svaranden bade för öfrigt aldrig bestridt, att icke äfven hr Maass möjligen kan ha utgifvit något som i ett eller annat hänseende kan vara nyttigt; han hade blott yttrat, och sökt gifva skäl för den åsigt, att Maass verksamhet i sin helhet ej varit till gagn för den svenska litteraturen. Då käranden icke varit nöjd med den i svarandens genmäle förekommande öfversättning af ordet Schund-litteratur, som återgifvits med gmuts-litteratur, ville svaranden upplysa, att enär Schund vore ett mindre vanligt ord, hade han, innan han nedskref öfversättningen, slagit upp ett lexikon och der funnit YSchund återifvet med: träck, lont. Svaranden hade, för att begagna ett mera hyfsadt språk, öfversatt ordet med smuts-litteratur; men önskade kärande ombudet få ordet smuts utbytt mot något af de båda i diktionären angifna ord, hade svaranden ingenting deremot. — Hvad för öfrigt beträffade omdömena om sFamiljevännen i Magazin fiir die Litteratur des Auslandes, så kunde hvad hr Möller ytterligare ur tidningen anfört, endast tjena att gifva åt nämnde omdömen så mycket större vigt, som det befunnes, att författaren visat sig vara till hela sin uppfattning tysk och i allmänhet ganska afvogt stämd mot den svenska pressen, Svaranden hade i sitt förra anföranden yttrat om några planscher efter taflor af Exner, att han med kännedom om originalerna, måste anse dessa planscher klena och underhaltiga, hvilket vore någonting helt annat än att säga, det de vore originalerna underlägsna. Det kan icke falla någon in, att litografisplansch skall vara i uttryck och effekt fullt jemngod med en oljefärgstafla, efter hvilken den är kopierad; men den kan mer eller mindre väl återgifva taflans innehåll och konstnärens der framträdande intentioner, och kärande ombudet borde icke vara alldeles okunnigt derom, att dylika kopior understundom kunna vara sådana, att de för ett konst: bildadt öga kunna framstå nästan såsom karrikatyrer på den bild som de äro ämnade att återifva r Svaranden borde visserligen vara käranden mycket förbunden för det han afstått från anspråk på skadestånd, men frin a att han icke kunde uppskatta detta kärandens ädelmod så som det kanske förtjenade, enår han fann förklaringen derom så affattad, att den i sjelfva: verket skulle utgöra en ny puff för Familje-. vännen. Såsom ett litet prof på hvilka meto-. der, som för öfrigt i puffväg anlitades för att befordra spridningen af denna tidskrift, fäste svaranden uppmärksamheten på ett å tolfte häftet af första årgången förekommande tillkänna-1 gifvande, att subskribenterna å första årgången erhölle tili skänks första häftet af andra årgån-. fn men att mottagandet af denna present vorej iktydigt med subskription å hela andra årgånen. Således, den som försummade att återsäna presenten, eller den som oförvarandes råkade skära upp häftet, han vore förbunden att köpa hela den nya årgången, huru uppledsen han än vore på den första. Af den i svarandens genmäle cmförmälda skriften Erato hade det nu lyckats svaranden att få låna ett exemplar från Kongl. biblioteket, hvars nitiske föreståndare hade all möda ospard att samla allt, som blifvit tryckt på svenska, af hvad beskaffenhet det vara må, och som derföre från hr Maas förskaffat sig den ifrågavarande, skriften. Enligt en uppgift å densamma skalll, den vara tryckt i Altona hos E. Pertsch ) Ehermayer. Som svaranden icke hade hvarken: lust eller åliggande att uppträda såsom något slags fiskal, tillkomme det honom icke att efter forska, huruvida den klen firman i Altona verkligen finnes till, eller huruvida icke bokenl blifvit tryckt på vida närmare håll än i Altona. Men han ville erinra derom, att då hvarken förläggare eller boktryckare står att upptäcka, är det bokhandlaren som bär ansvaret för hvad som i hans bokha: