Article Image
ge ÅRA gt RR RT VAR NR kade Decameron hafva utfallit ganska gynnamma, både hvad öfversättning och utstyrsel eträffa. Såsem förläggare borde hr Maass således ske tveka att ombestyra utgifvandet af en öfverittning af Boccaccios arbete, så mycket mindre om Europas anseddaste bokhandelsfirmor förlagt riginalet eller öfversättningar deraf i mångfaldiga pplagor. Det blir, efter hvad jag sålunda anfört, nappt troligt, att arbetet skulie, såsom hr Sohlnan påstår, egentligen blifva en läsning för förjerfvade fantasier, hvilket är så mycket orimliare att antaga som bokens pris, 12 1dr rmt, bga är egnadt att bidraga till dess spridning land mindre bildades I sin förklaring åberopade svaranden, på tal m de religiösa skrifters värde, som blifvit föragda af hr Maass, ett omdöme af professor Beckoan öfver ett arbete af Ingraham, som har till itel Jesus Kristus, om hvilket arbete professor 3eckmwan yttrat, att det är välment men osmakigt ete.4Hr Möller jäfvade hr Beckmans omlöme, under förmälan, att i Ingrahams hemland, ikasom här i landet, utmärkte teologer om detamma fällt helt andra omdömen, och att arbeet är rätt smakligt, derom vittnar bäst de många Rplagor och öfversättningar, som utkommit deraf. sHuru kommer det sig, frågar hr M. der;fter, Satt hr Sohlman icke sjelf tagit reda på letta eller öfriga religiösa skrifter, som hr Maass örlaggt, och rekommenderas till asvarandens upp: närksamhet de tre upplagorna af Kristi kors, ut Kjellman Göransson och De kristnas arfvelelt af d:r S. Clark; hvarjemte hr Möller utrycker. sin förvåning öfver att svaranden, ja ust han sjelf, den ifrige skarpskytten, försummat att taga kännedom om ett af hr Maass utgifvet arbete: Om studsare, af Adelsköld. Med afseende på svarandens yttrande, att det nog kan vara möjligt att personer finnas, flere, a ganska många, som dela hr Maass smak och ycke, att dessa skrifter äro förträffliga, samt att ir Maass bland Stockholms invånare möjligen kan uppsöka trenne jurymän, som mena att det ir ett brott att icke iycka dessa hr Maass böcker vara förträffliga, hvilket dock icke skall förmå svaranden att uttala något annat omdöme än sitt get, samt att han icke tror att någon jury i rerlden skall göra ens ett försök dermed, utbriter hr M.: Nej, Gud bevars min bästa hr magister, det är visst icke fråga om, att juryn, hvarken den svenska tryckfrihetsjuryn eller nåzon annan jury i verlden, nej icke ens den som lömer efter lynchlagen, skulle vara förmäten nog att vilja försöka rubba edert ofelbara omlöme, hvilket ni grundat på en så mogen undersökning om hr Maass och hans förläggarverksamhet, som den för hvilken ni i eder försvarsskrift redogjort, o. 8. v. Slutligen tillägger hr Möller: Det torde nu minst löna sig lör eder att krumbrugta, sedan ni nästan på hvar enda rad i försvarsskriften till komplett evidens ifven bevisat edert uppsåt, som hr M. påstår vara att genom adopterande af Göteborgspostens artikel om hr Maass och hans förläggarverksamhet utsprida förklenliga rykten, synbarligen i afig att skada honom. vad angår svarandens förklaring, rörande sFamiljevännen, att han vid genomögnande af åtskilliga häften skulle funnit pr dålig, originaluppsatserna dåliga, samt öfv rsättningar och illustrationer likaså, utropar hr M.: Usch, det var mer dåligt, som hr S. på en gång funnit på: Han har bara genomögnat de 12 häftena d. v. s. en hel årgång. Tänk mina vänner, om icke sandra ämnen och bestyr hindrat hr S. att med sina beväpnade Argusögon stafva igenom alla dessa 12 häften från första sidan till den sista, hvilken oerhörd mängd dåligt skulle han ej då ha upptäckt. För sin del förklarar deremot hr M., att Dubbelgångaren är en väl vald rubrik på. romanen i tidskriftens första årgång, likasom han finner det i sin ordning att franska rodet argo återgifvits med svenska ordet 4rotvälska, hvarom svaranden uppmanas att för skaffa sig närmare upplysning, genom att slå upp ordet argot i franska akademiens diktionär. För sfrigt anser hr M. flera romaner, som stått anförda i Familjevännen, vara goda och fäster särskild uppafrksamher vid Semona eller svart blod och Qvadronflickan, båda af pseudonymen Armand. Beträffande svarandens citat ur Magazin fär die litteratur des Auslandes, förklarar hr M., att han är nog lycklig att äfven känna nämnde tidskrift samt att han är i tillfälle upplysa hvilken den Arthur Lewysohn är, som undertecknat det af hr 8. åheropade omdömet. Denna uppgifves nu, då omdömet af honom afgafs, ha varit medhjelpare i hr Bonniers boklåda. Då uppsatsen skrefs i December 1862, hade icke lera än två, högst tre häften af Familjevännen utdelats, men väl harmen emot Scherl för det att han emot hr Bonniers i Göteborg anvisning vände sig till hr Maass, i ställer för hr Bonniers bror härstädes med anbud att distribuera Familjevännen ännu icke: svalnat. Hr Möller citerar derpå vidare ur den nämnda tyska appsatsen några: yttranden, innehållande oblida omdömen om svenska pressen, om svenska författares arbeten, bland annat om fru Schwartz comaner. Svarandens anmärkning mot det egna i hr Maass annonser, i hvilka det å ena stället heter, att SFamiljevännen erbjuder det bästa och vackaste som kan presteras, och å det andra, att var och en som köper konungens och drottninsens porträtter, får Familjevännen gratis, eler hela resultatet af hr Heurlins gedigna bildning och höga intelligens samt allt det i alla hänseenden bästa och vackraste som kan presteras för ingenting eller på köpet, bemötes dermed, att orden: bästa och vackraste icke här få tagas absolut mening, samt att hr Maass icke är en sådan dåre, att han skulle utfästa sig att till ett arbete, som kostar för en hel årgång 7 rdr 80 sre, lemna dyrbara planscher af ett mångdubbelt högre värde än prenumerationspriset för helt åre. Man arbetar icke för att ruinera sig. Men vad hr Maass utlofvat kommer han fortfarande, iksom hittills att hålla, eller att som premieolanscher till tidskriften distribuera både de vackaste och bästa litografier, som kunna lemnas — ill ett dylikt arbete. Härefter anföres åtskilligt om de besynnerliga sigter, svaranden förmenas hysa om en persons eder och karakter, såsom privatmenniska, och förmäles, hutusom en handtverkare t. ex., om någon sade om honom att han prackar ut dåiga varor, sannolikt skulle anse sig berättigad 114 farm tryckfrihetslagen vinna upprättelse. sLäser man vidare4, heter det, fden åtalade urtikeln samt lägger på minnet i hvilka framställgar epitetet tysk förekommer, så lärer man svårlisen kunna neka, att artikelförfattaren begagnat sig vf den politiska situationen, för att säkrare lyckas utt skada hr M:s person och förläggarverksamhet, och anföres till bemötande häraf, att hr M. å hr Maass vägnar med förakt tillbakavisar wr S. insinuation, att hr Maas skulle något sgonblick ha upphört att älska det land, som sett honom födas, ehuru han nu är bosatt i Sverge. lag kan försäkra, tillägger hr M., fatt han med vöje och stolthet vidkännes sin börd som tysk, amt att Tyskland har hans varmaste sympatier. JTärigenom felar han ej mot det land, der han ipptagits och har sin verksamhet. vutligen fortsätter hr M. sina yrkanden mot svaranden med påstående det han måtte fällas ill ansvar efter tryckfrihetsförordningens 3 S11 EN momenter samt 60 kap. 5 S missgerningsen, Svaranden, magister Sohlman, replikerade muntigen hr Möllers anförande. Han ansåg sig böra göra det ej, för den blifvande juryns skull, inför vilken saken utan tvifvel redan i och för sig jelf vore tillräckligt klar, utan för den allmäniets, som med sin uppmärksamhet följde tör randlingarne i detta mål och med afseende på Vågra med det nyss upplärta anförandet förknippade märkliga omständigheter. Svaranden hade CL oa TR la

16 januari 1864, sida 4

Thumbnail