TT PE TT PIRNES TE Re STU ME BIERERAR UITERERARE jnes. Skarpt gisslar K. den rabulistiska apologetik, som i saker, öfver hvilka förnuftet kan döma, uppställer det postulatet, att evangelierna ej kunna innehålla några motsägelser. Och dessa försvarsskrifter, t. ex. Ebrards, äro ej sällan ett underbart mischmasch af en på allt sanningssinne blottad, om jesuitisk vetenskaplighet eriorande, anderörlighet4. Dessa apologeter förfåra ofta så, som vore hvarje inkast den raffinerade produkten af en utsökt otro eller en mellan tro och otro dinglande halfteologit. Petri andra bref, Jakobs och Jude bref från kännas apostoliskt ursprung. Ebreerbrefvet är sannolikt af Apollo. Brefven till Timotheus och Titus äro icke af Paulus. Johannis andra och tredje bref ej af Johannes. Om nattvarden har K. en kalvinistisk åsigt och anser Luthers tolknicg af instiktelseorden ej hållbar. Kristus anser K. vara till sitt väsen gudomlig, men ej absolut identisk med Gud. Han kallas aldrig i subjektet, utan blott i predikatet Gud4, Gud är et vidsträcktare begrepp än Kristi person. Öfverallt der Kristus kallas Gud, kan man omsätta ordet Gud i en egenskapsbestämning: gudomlig, gudomlig natur, ett gudomligt väsen. Men. Gud är en absolut personlighet. Jesus är icke Jehova. I ordets egentliga mening är blott Fadren Gud. Jesus kallas så blott som, det gudomliga lifvets och väsendets medlare. Han skall underlögga Fadren allt och slutligen sjelf underläggss Fadren, på det att Gud blir allt i allom; den relativt sjelfständiga ställning Kristus i en viss teon inotager, skall blott räcka så länge en ännu ounderlagd motsats är förhanden, men skall sedan upphöra, likcom en diktatorisk makt, af en kung gifven en fältherre, med segern upphör. Allt utmärker ett subordinationsförnållande till Fadren, hvars enda gudomlighet blir den enda herrskande. Fadren är den i intet annat pundade urpersonligheten ; Sonen är en från i Fadren skild, men ur Fadren ?originerande? personlighet. Kristi stadier, som förmensklig i. herrlighet, förnedring, upphöjelse, motsvara menniskans ståndpunkter i oskuld, synd, återlösniog. Som den återlösta menskligheten står högre än den paradisiska, så ock den upphöjde Kristus. Alla kyrkofäderna före Niceiska mötet lärde Sonens subordination under Fadren. En ur den gudomliga urpersonligheten originerad andre personlighet är Gud i ordets andra mening. Intet bibel ställe talar om en evig födelse. Hvad den helige ande beträffar, är K. äfven deri subordinatian, men fogar sig så mycket som möjligt isin dogmatik efter kyrkoläran. Dock erkänner han i sitt sista arbete, att han ej kan häfva de inkast, hen i detta ämne redan 1845 i en disputation gjort, och erinrar om den stora skiljaktigheten i denna punkt bland teclogerna änna ifjerde seklet. Emellertid har Gud uppenbarat sig som Fader, Bon och Ande, ej för att göra sig begripligare, utan för att träda i gemenskap med menskligheten. Och denva gemenskap sker genom kyrkan. Här tar K. ersättning för allt hvad han förnt . koncederat. Kyrkan är uppenbarelsens lef.1 vande värdarinna. Icke bibeln, utan förvundsförfattningen i gamla och nya testamentet är uppenbareisen. Bibeln är blott uppenbarelsens urkunder, ej sjelfva uppenbarelsen. I stället för förbundsuppenbarelsens frälsningsverk, som är det rätta gudomliga, har man dyrkat dåen yttre urkunden, den döda bokstafven; på bekostnad af de gudomliga realiteterna har man knäböjt för det yttre vittnesbörd, gom endast i dem har sitt lif. Detta är en vändning af saken, som I! mer och mer börjar i Tyskland sticka fram, 1; äfven från den friare riktningen; men i stället för den yttre kyrkligheten framhåller man der den kristliga anden. Se t. ex. Rothes nya verk ?Zur Dogmestik, som i afseende å bibelkrit:ken ganska nära sammanfaller med Kahnis, .ehuru Rothe lika htet som Kahnis är rationalist, men -är kyrkligt liberal. Det blir nog mellan dessa begge riktningar en strid på lif och död, om man gemensamt lyckas störta bokstafvens dyrkan; och då torde man snart glömma, att man vänligt citerat hvarandra, såsom nu Kahnis och Rothe göra; måtte mean då blott få se denna del af den högvigtiga striden utföras af så qvalificerade kämpar, som desse män visat Big vraa. K. förkastar alldeles den gamla inspirationsläran. Bibeln är visserligen inspirerad, men ej till sitt innehåll, utan blott till sitt ursprung. I alla tider ha friare röster erkänt bibelns äfven menskliga sida. Såredan Origenes Må man antaga, att, hvad David erfor i sitt hjerta, det måste den helige snde nödvändigt diktera i form af en psalm? Om Lukas skret blott hvad anden dikterade, hvarföre åberopar han då yttre egen forskning? Har den helige ande dikterat Salomos rent n enskliga lefoadsvishet? Det kan Du ej längre nekas, att nya testamentets greki ka är oklassisk; men ända till Ernesti nekades det, emedan den helige ande ejji; kunde diktera vulgär grekiska! K. genomför kraftigt en bevisning mot den gamla läran, utropar emfatiekt att dess ståndpunkt ej mera är hällbar, tilläggande: Tili det icke ringa antal af kyrkliga teologer, som bebandla bibeln såsom om den gamla inspirationsläran äneu fortlefde, säger jog änl. en gång, all hon är fallen, i det jag bifogar den bön, att de allvarligt ville lägga det på hjertat. Lika strängt dömer K. om bibelns autenti och om den gamla harmonistiken, som vill bevisa att inga motsägelser förekomma i bibeln. Och angående de först i sednare tider insatta vokalerna till gamla testamentets hebreiska text, anser K. dem j många fall ha berott på missförstånd och sälunda vållat felaktig tolkning. Det torde nu för iäsaren bli lättare att fatta sjelfva andan i det på svenska utgifna arbetet; och vi öfvergå derföre till dess betraktande. N Upsala universitets årsskrift för 1863. Upsala och Stockholm, hos Ad. Bonnier. At denna tidskrift, som utgör organen för det vetenskapliga lif som rör sig inom universitetet vid Fyrisån, har nu äfven årgången för förlidne är utkommit. Den utgör en massiv volym af mist tre ordinära bands