sats: Gud är bibelns egentliga författare, skall kunna fasthållas. Man behöfver ej blygas för att tillstå: här är en svårighet, som jag ej förmår häfva; ett inkast som jag ej kan vederlägga; en motsägelse jag ej kan lösa. Vi tråste tillstå, att genom den. apologesi-ka allvetenheten en osanningens ande insmugit sig bland oss, som kan komma att bära betänkliga frukter... Man bör ej neka, att rationalismen verkade luftrenande i motsats till ortodoxiens ensidighet. Rationalismen har inledt ett naturligt, nyktert och historiskt betraktelsesätt af bib-lordet och dermed banat väg för ett djupare och af egna meningar mera oberoende intränande i detsamma ... Om den protestantiska yrkan kallat bibeln troslärans norm, då har den dermed ej sagt att den är dess källa. Redan före bibeln fanns genom apostlarnes muntliga predikan ett trosmedvetande i församlingen, som tidigt gaf sig form af trosreglor. Den första dogmatiken (Origenes) utgår från trosregeln (ej från bibeln) .. Apologeten råkar allt för lätt i en sakförares ställning, som till hvilket pris som helst vill vederlägga sin motpart, utan attgrundligt ha införlifvat sig med den åskådning, från hvilken motsägelsen uppspringer. Man måste om flera invändningar ärligt tillstå, att de tränga sig ej blott på trons motståndare, utsn ock på den troende forskarn. Vet man nu af egen erfarenhet, att ett par tjog lumpna argumenter ingenting förmå mot tvifvel, som rotat sig i själens djup, hur vill man då hoppas att dermed nedslå motståndarne! Mot den der apologetiska färdigheten att rycka fram med bevis, hur som helst beskaffade, har man med skäl höjt en ogillande röst och fordrat grunder för trons sanning, utvecklade ur en djupare äskådniog. Hvilken ler nu ej åt Wolffianernas bevis för treenigheten? Det oaktadt börjar man nu åter så tala om treenighetsdogmen, som om den gåfve sig af sig sjelf, så fort man fattat gudsbegreppet... Det är ett stort sjelfbedrägeri att hålla rationalismen för en blott öfvergående och nu öfverstånden anfäktelse i kyrkan, som i ingen punkt skulle ha: berört den gammalkyrkliga teologin. Den evangeliska teologins kärna har den ej förmålt träffa. Men på alla punkter af den bibliska, dogmatiska, etiska och spologetiska teologin har den uppvisat nödvändigheten af en ny, enk? lare, renare och klsrare uppfattning. Rationalismen her uppväckt till Hf ett natursinne för sanning, en fördomsfrihet och ärlighet i forskningen, en blick för det menskliga så utom som inom Guds rike, som protestantismen ej får kasta öfver bord, om dess eak skall förbli sanpingens.4 Hved K. sålunda i sina äldre verk mera i allmänlighet amtydt, her han vidare utfört i sina sednare arbeten: Dogmatiken af 1861 och försvarsskriften af 1862. Genom dessa blir man i tillfälle att bättre förstå hans egentliga kritieka ståndpunkt; och som de kästa ett rikare ljus öfver den nu öfversatta boken, böra vi särskildt vid dem något uppe: bålla 083. Mer än 30 gånger säger sig K. ha till granskning upplagit de begge skapelsehistorierna hos Moses 1 och 2 kap. med alla såmmanjemkande förklaringsr, men ej varit i stånd att finva avnat än att de härflutit från olika förfettare, då i den första omtalas 6 skaperdagar med örter på tredje, djur samt mannen och qvinnan efter dem på sjette dagen, hvaremot i den andra, rätt öfversatt, finnes i början först mannen, sedan örterna, så djuren, och sist särskildt qvinnan. Med en vies: triumf har Theol. Tidskrifien i Upsala anfört en liten skrift af Hölemann, gom skulle ha förklarat det oför klarliga, och dermed trott sig kunna bryta stäfven öfver K:s nu först upptäckta affall; men till och med den högkyrkliga Delitsch, gom på detta gebiet för öfrigt hör till tidens sakkunnigaste, hariskrilten Fär und wieder Kehnise? förklarat Hölemanns skrift ingalunda vara tillfyllestgörande, utan äfven vara behäftad med högst felaktiga uppgifter. K. kommer i öfrigt till det resultat, alt des. k. Mose böcker i sin nuvarande form omöjligt kunna vara skrifna af Moses. Och omöjligheten af den gamla inspirationsteologien vigar sig ej mindre i de öfriga historiska böckerna, än vid de Mosaiska. De åberopa sjelfva skriftliga urkunder. Historieskrifningen var dels statens, dels profeternas sak. Anda ned i Samuels, Konungaoch Krönikeböckerna visar sig samma mekanism i afseende å urkunders begagnande, som vid de mosaiska. Sjelivå Gerlach måste erkänna en motsägande dubbelberättelse om Davids första förhållande till Saul i 1 Sam. 16 och 17 kap. Konungaböckerna äro från fångenskapens sednare tid; Krönikeböckerpa måhända från början af den grekiska epoken. De förra äro i profetisk anda, de sednare i levitisk.. Josua bok är troligen redigerad först i Josias tid. Domareboken torde vara den äldsta af alla. I Krönikeböckerna visar sig en så sen redaktör, att han flerstädes missförstår sina urkunder, t. ex. om Tarschiech-skeppen, hvilket till och med Keil måste medge. Vid många s k. Davids psalmer mäste man anbringa frågetecken. Asaphs psalmer äro till en del mycket unga. Höga Visan frånkännes all religiös karakter. Predikareboken är sannolikt från persiska regementets sista tid. Ehuru den kallar sig Salomos, mäste till och med Hengstenberg, Keil och Hävernick frånkänna horom den. Esaias frånkännes några stycken i första delen samt kap. 40—66. AfSacharja äro kap. 9—14 från främmande hand. Af hvarje sanningsälskande och vetenskaplig teolog fordras det erkännande, att med Danjela författareskap äro stora betänkligheter förenade. Hans bok förlägges till Antiochi tid. Hos Job anses Elihus tal vara af en eednare hand. Af evangelierna anser K. det äldsta vara Matthei, men ej of Mattheeus författadt; seden kommer Lucas; Markus är blott en sam manflickning af begge. Mattheeus anses ej ha skrifvit något annet, än en samling ar Jesu tal på arameiska. Stor svårighet finner K. att hopjemka dessa tre evangelister med Johanves, synnerligen angående Jesu sista måltid, deri han finnner ?en uppenbar stridighet, på hvars lösning man ändtligen I C AN måste otvilvilakugt fattas annorlunda, änj. denna dogmatik tänkte sig det, för att dess ! 1 J l i t I — IÄ bpHJJ — —Å.----—-SFSo-rwnnnnna—.———mrNnNnl----——-—-—-— 2--—-—-—-—-.-z—-..?Sz --mDOÖ.—azm—--— mm auwusmswmn..---—-——n-X 2XQL6sT--— — —— Tjo — ep HS RE DBT DAP MAP mmh IS mn PY MA re OPM fr ev MMS ÖN Ms oo ANY AH NN -— RA NTA fyr AA 3 en MM AA DR År OA FA NA