ringa förråd af mod och sjelfständighet förefinnes, ett sådant skrifsätt ingalunda är egnadt att stärka folkfrihetens, fosterlandets och rättvisans sak. Då man vill teckna fäderneslandets offentliga män, måste det äfven väcka förundran, att endast riksdagens, icke konseljens, ledamöter blifva föremål för dessa teckningar. Det är ett arf från Carl Johans och Oscars regime, då rådgifvarepersonalens medlemmar ofta utsågos utan alli afseende på deras personliga förtjenster, och då, isynnerhet under sednare tider, täta ombyten skedde, att allmänheten fäster mindre intresse vid innehafvarne af dessa vigtiga poster; men den betydliga makt grundlagarne lägga i konungens händer, och den större varaktighet taburetterna nu ega, måste göra en närmare kännedom af dessa sednares innehafvare önskvärd; och om man icke åtnöjde sig med ett tanklöst smicker, utan med opar tiskt öga granskade ministerens åtgärder samt det sätt, hvarpå hvarje särskildt departement i sednare tider blifvit förvaltadt. skulle man visserligen icke sakna ämnen af tillräckligt intresse, och möjligen skulle man derigenom äfven verka mera för landets bästa och framåtskridandets sak än genom alla öfver riksdagsmännen meddelade per sonalier, sådana de hittills blifvit affattade.