länge vänta på ännu ett litet, vänligt och intresgavt bref, beder din vän Nina. T—————— Till Redekkonen af Aftonbladet! I sammanhang med en uti Tit. tidning för d. 8 dennes insänd ra angående ständernas Beslut i skogshushållningsfrågan, yttras bland annat: Krinras bör dock, att isynnerhet de äldre (Norrländska länsstyrelsernas) femårsberättelser afgifvits af embetsmän, som icke voro säg: verksintressenter och som följaktligen mera opartiskt kände bedöma frågan än sedermera fallet varit, då det icke Xr sällsynt, att äfven kronans embetsmän i Norrland med mycken profit slagit tig på skogsefverkning i stor skala, naturligtvis med den påföljd, att den förr öfverklagade skogsförödelsen af dem betraktas med vänligare ögon. Ett öfvertygande bevis derpå producerades nyligen af häradshöfding Cygpeeus, representant för städerna Luleå och Umeå, medelst om handling, hvari underteeknad på det allra bestämdaste skulle hafva uppträdt emot kronoskogarnes forstlen behandling, varmt förerdande deremot der. ultivatoriska, hvilken i tidningsuppsatsen upp: gifves såsom synonym med den skogsförödande handlingen, som vore i folkets medvetande Ffastvaxen. Då sålunda den beskyliningen framkastas mot mig, att jag uti en vid riksdagen produeerad handling med vänliga ögon betraktat skogsförödelsen m. m., torde Tit. icke finna obilligt att låta nedanstående få plats uti Tit. tidning. Huruvida sågverksintreesenter deltagit uti afgifvandet af sednaste femårsberättelser inom öfriga Norrländska länen, är mig obekant. Men det vet jag, att jag deltagit uti dessa berättelsers afgifvande, utan att ega större eller mindre del i sågverk eller eljest med skogsafverkning faga befattning, hvarom bilagda bevis, utfärdadt af borgmästaren i Luleå, bifogas. Icke heller är sådant fallet med någon annan person, som i samma herättelsers afgifvande tagit del Den af tidningauppsatsens författare härom framkastade insinuation förlorar således sin udd hvad Norrbotten beträffar. Att berättelsen för åren 1855 —1860 skulle vara mindre trovärdig derför, att åverkningar deruti icke omtalas hafva u-i någon särdeles anmärkningsvärd mån inträffat, eger icke eller någon grund för sig, utan är det helt naturligt, att åverkningarne under denna period blifvit mindre än tillförene, enär skogarne då varit ställda under uppsigt af jägeribetjening, hvilken deremot under föregående tiden eaknats. Både äldre och nyare berättelser äro likväl stödda på gifna fakta; och huru med åverkningar inom Norrbottens län särskilt åren 1855 — 1860 sig förhåller synes af berättelsen, deruti jemförelse förekommer dels emellan från orten, enligt tullkammarens uppgiften, utförda och från kronans områden afverkade skogseffekter, dels ock emellan kronans inkomster af skogarne före och under perioden. Hvad den af en representant vid riksdagen sproducerade handling vidkommer, deruti jag skulle hafva satt mig emot skogarnes forstliga, men deremot förordat en dem förödande behardling, vidkommer, så synes så mycket mindre någon sådan handling vid riksdagen kunna vara åberopad, till stöd för det ena eller andra sättet att behandla de Norrbottniska skosarne, som nåon dylik handling mig veterligen icke finnes till. Men för tvenne år sedan hade länets hushållningssällskap vid sitt årsmöte till besvarande framställt den frågan: huruvida kronans marker deretädes kunde till något för det allmänna och länet nyttigare ändamål än till nyhemmans anläggningar användas. Bland dem, som besvae denna fråga, var jag en, och mitt anförande, som finnes intaget uti sälskapets från tryoket utgifna protokoll, innehöll orteligen att 4venne åsigter i frågan sökt göra sig gällande, nemligen den ena, gynnande hemmansanläggningar, gammal och Ii folkets medvetande fastvuxen, och den andra, som ville markernas användande företrädesvia till skogsskötsel och derföre skogarnes ställande under kronans förvaltming; att åsigten om hemmansanläggningar egde sföretrkde, emedan derigenom populationen befordrades och kronan finge stötre inkomster än af skogsskötsel, emedan enda sättet för klimadets förbättring vore landets afdikning och odling; att nybyggesanläggningar vore botemedlet för landets kräfta, som är denfruktansvärdt tilltagande inhysesbefolkningen,. och emedanr skoen å nybyggen kunde skyddas genom ett nog almare bestämmande af åboskyldi heterna samt vilkoren för hemmans ömföring till skatte m. m.; hvaremot jag ansåg att skogsvård, för kronans räkning bedrifven, såsom vid mindre af tät befolkning omgifna parker, på en yta af 8 å-700 qvadratmil, hvarpå skogarne utbredas, skulle gifva dåligt resultat, så i afseende på förvaltning som inkomster; att med många vanskligheter förenade inrättandet af kronoparker der och -hvar i Norfbottens vidsträckta och skogrika ödemarker dels icke medförde den in2ytelserika inverkan på framtida skogstillgångarne, som åsyfAades, dels ock, vid betraktandet af den långa frerväxttiden och den saknad af allt värde, som med omogen skog är oskiljaktig i svårt tillgängliga marker, skulle, under förutsättning att alit i örrigt ginge efter beräkning, åsamka staten större utgifter än klokheten bjuder, samt att skogarnes rikedom på ett ve; ksammare sätt, jemte det landets uppodling och befolkning ej förhindredes, kände framtiden tillförsäkras, bland anrt genom ordnandet af skogsskötseln i semmankang med förbättrade föreskrifter om hemmansanläggt ningar. och skatteomföring, nödiga kontroller dervidsamt genom en väl inrättad bevakning, än genom parker; och må det tillåtas mig här tilläg, att hushållningssällskapet och länets landsating enhälligt ansett och kommunerna tvilvelsutan likaledes skulle anse ett sådant bevarande dock säkrast och med ringa kostnader vinnas om omogen skog till utförsel förbjödes, eller vi utförseln med hög tull belades. Huruvida jag genom sådana grundsatser uttalet någon obenägenhet mot rationel skogsskötgel (då dermed menas den för orten mest Jämpliga) eller förordat förödande akogsbehandling: är-läsaren nu 2 tillfälle att bedöma. Hushåll: -ningssällskapets talrikt samlade medlemmar af de mest olika yrken och klasser, hvilka väl icke kunna frånkännas tillräcklig lokalkännedom, hade säkert, såsom protokollet vid sammankomsten utmärker, men hvilket af artikelförfattaren förbigås, icke heller enhälligt förklarat mitt anförande innefatta deras åsigt om kronomarkernas rätta användande, derest mitt anförande varit sidant som tidningsuppsatsen innehåller; och om, på sätt förf:n till tidningsartikeln äfven angifver, represantanter vid rikedagen reflekterat å mitt anförande, så är det tvifvelsutan detta enhälliga, af en sådan korporation gifna, förklarande, som mera än min egenskap af tjensteman serkat på de förrås tankar om saken. Luleå den 23 December 1863. AA 1 flora