skull har i Allehanda för den 7 dennes följande beräkning meddelats: 3) 1833 års spanmåls-utförsel utgjorde ....1,889,000 k.-fot, deremot spanmåls eln 909.000 öfverskjutande utförsel...... 980,000 k.-tot. 1862 ärs spanmåls utförsel utgjorde een ser 7,750,000 k.-fot, spanmåls-införseln (inclusive mjöl och gryn, som reducerats till spanmål)..... ... 2.575,000 öfverskjutande utförsel...... 5,175,000 Denna företeelse, nemligen att exporten ökats på tio år med nära 4,200,000 kubikfot, fran.hålles dock at Allehanda såsom i hög grad otillfredsställande 4) — och hvarföre? Jo, emedan öfverskottet till export utgöres blott af hafres — hvaremot utaf de ädlare sädesslagen, synnerligast råg, importen oupphörligt växer. Nu är dock förhållandet, att i nämnde omdömen ligger allenast ett visst mått af sanning. — Ar 1862 exporterades nära 6,300,000 k.-f. hafre, år 1853 endast 1,448,000. Sistnämnde år utgjorde exportöfverskottet af korn 170.000 kubikfot; men samma öfverskott 1862 utgjorde 849,000 kubikfot, oansedt den stora qvantiteten af nämnde sädesslag som konsumerats i form af malt vid bränvinsbränningen och den ofantligt ökade öltillverkoingen. Uppgiften att råginförseln oupphörligt växer? är icke heller fullt sanningsenlig, enär år 1862 infördes 1,143,000 kubikfot råg mindre än året förut, hvartill vidare bör läggas att 1862 exporterades nära 94,000 kubikfot råg och 500 centner mjöl mera än nästföregående år. Men vi vilja icke lägga den protektionistiske entreprenören till last att han i sina klienters intresse endast meddelat det som kan synas lämpligt för deras bevisfeniag. Då han emellertid uppstämmer högljudda jeremiader deröfver att hafreproduktionen ökats och exporten af denna vara stigit så betydligt samt deri vill finna ett ovedersägligt bevis för sitt påstående, att Slandtbruket måst beträda den plundringsstråt hvarpå det för närvarande befinner sig, så torde vara skäl att i korthet antyda orsaken dertill att hafre-odlingen så betydligt ökat sig. Så länge landtbruket bedrefs mera intensivt än fallet nu är, samt tvåoch treskiftesbruket var det allmännast brukliga, ingiek deri mera höstsäd och mindre vårsåd än nu är fallet; men då exporterades också ytterst litet spanmål, hvaremot införseln af samma vara, direkt till lefnadsbehofvet ganska ofta egde rum och i stera qvantiteter. I samma män vexelbruket blifvit infördt, hvilket skett och sker i jemnbredd med den alltmera ökade uppodlingen till åker af sådan mark som förr begagnats till äng, eller beten, eller varit mera skogbevuxen och lemnat föga näring för husdjuren, har vårutsädet ökats af det enkla skäl, att nämnde sädesslag i allmänhet trifves bättre i den ännu föga kultiverade jordmånen, och der lemnar säkrare skördar än de ädlare, men mera ömtäliga sädesslagen, Dertill kommer att då sistnämnde sädesslag i allmänhet icke gifva säkra skördar, med mindre än att utsädet sker i trädad jord (hvarigenom brukningskostnaden blir betydligt större, och grödan bär två års jordränta), tarfvas vida mindre arbete för vårsäden, hvilken icke bär mer än ett års ränta. Hafrens utbredda odling föranledes äfven deraf att intet annat sädesslag kan sås så tidigt på våren, ännu innan kälen bortgätt, hvilket är af stor vigt Linnma mån tillgången på arbetsfolk minskats. Vidare leronar vårsäden — och isynnerhet hafren — ett stråfoder, vida mera närande än höstsädens, och som derför i icke ringa mån ersätter den minskning i hötillgång, som dea äfven allt fortgående uppodlingen vanlir en har med sig, intill dess jordbrukaren får räd att införa artificiel ängekultar, ör dem som äro hemmastadda i landtbruket är det derföre ingen gåta hvarför produktionen af väårsäd, särdeles hafre, ökats högst betydligt och relativt mer än produktionen af hvete och råg, af hvilka det förstnämnda sädesslaget derjemte under de sista 6—8 ären alltmera hemsökts äfven här ef en förstörande sjukdom — rostsvampen — hvilken ännu synes vara i tilltagande, och mot hvilken man lika litet känner något absolut botemedel, som mot de sjukdomar — förr okända — com nu så ofta angripa potatisväxter. ör öfrigt ligger. det i sakens natur att landtmannen måste odla de sädesslag, som äro dels mest lämpliga för jordmånen och dels lättast och med största fördel kunna äfsättas, och detta har länge företrädesvis varit fallet med häfren, hvilken med stor begärlighet för skeppning på England blifvit uppköpt: ar ; å LE Om t.ex. Kvete och tåg, med lika visehöt-att lemna fall skörd, kunde odlas på den jotd hvårest hafre ba måd framgång odlas, så skulle det onekligen vara både till enskild ooh allmän förlust, äft det sisttämnda sädesslaget begagnades, med förbiseende af de begge förra; men hvarje erfaren landtmar känner och följer, så vidt möjligt är, regeln att på hvarje jordmån odla dö växfer som bäst trifvas dör och söm gifva de säkraste skördarne. Ytterst få landtbruk 3) Vi hafva här utfört sufhmorna i rundä tal, enär sådant underlättår öfversigten. 4). Att år förefinnas emellan nämnde tiotal, då exporten varit vida förmånligare, förtiger Allehanda naturligtvis.