TYS PETARASSE (ös RAUASR TURAS Se a rn nr er Ar KA handläggning, voro äfven de brottmål, som blifvit instämda till nämnde rätt mot majoren G. M. Stjernsvärd. Vid höstetinget hade det beslut afkunnats, att majoren, på egen bekostnad, enom kronobetjeningens försorg skulle till gårj. dagens ting inställas, och den vid Barkarby sam i lade menigheten motsåg derföre under spänning 1 huru denna sak skulle aflöpa. Man väntadej dock förgäfves på majorens ankomst, och ehuru j domhafvanden redan kl. 2 på e. m. afslutat alla I. andra ärender, så qvarstannade rättens ledamöter likväl för att invänta laga rättegångstimma för tingets afslutande, eller kl. 7 på aftonen. Rätten satte sig då åter, och påropades nu målet mellan hr Ekstam, som under en kortare tid varit tillförordnad länsman i distriktet, samt fjerdingsmanenn inspektor Moell och mamsell indström, alla kärande, mot majoren Stjernsvärd, svarande. Vid påropet instälde sig de först nämnda, utom mamsell Lindström, och såsom allmän åklagare tillstädeskom erdinarie länsmannen Brundin. Å svarande sidan afhördes hvarken part eller ombud. På domhafvandens förfrågan om de åtgärder landshöfdingeembetet låtit vidtaga för majorensi inställelse, inlemnades ett bevis från kronofogden Hellhoff, af innehåll, att majoren förgäfves blifvit i laga tid på morgonen sökt i sin bostad här i staden, hvarjemte kronolänsman Brundin äfven företedde bevis derom, att majoren med lika liten framfång vid samma tid äfven blifvit sökt å den af onom i Sollentuna socken arrenderade lägenheten Skansen. Upplysningsvis få vi härvid tillägga att majoren på sista tiden för det mesta uppehållit sig härstädes samt endast då och dä gjort besök på Skansen, vid hvilket sednare ställe han skulle varit synlig på söndagsaftonen. Bevisens ordalydelse och den knapphändiga förklaring, som afgafs öfver de vidiagna åtgörandena för hans hemtning, gifva anledning förmoda, att dessa icke varit synnerligen energiska. Hr Ekstam tillkännagaf härefter, att åtskilliga vittnen voro tillstädes och påyrkade deras hörande, hvilket domhafvanden till en början ej tygkten anse rätten kunna bifalla i majorens rånvaro, men sedan hr Ekstam anfört, att majoren uteblifvit utan anmälan om laga förfall, ehuru han hade sig väl bekant rättens föregående beslut, och förklarat sig anse vittnestörhör med de inkallade personerna ej böra förvägras, helst han trodde sig genom dessa vittnens berättelser, jemte hvad förut i målet förekommit, kunna styrka, att majoren gjort sig skyldig till urbota brott, så att han borde anses skyldig träda i häkte, meddelade rätten, sedan allmänna åklagaren äfven förenat sig i hr Ekstams åsigt, efter öfverläggning, det beslut att de inkallade personerna skulle få höras, med öppen jäfsrätt lemnad för majoren. Nämnde personer, hvilka voro arbetskarlen Strömgren, som förut varit i tjenst hos majoren, arbetskarlen Sundqvist, dennes hustru och sonen Johan Gustaf, i tjenst å egendomen SpongKista, fingo härefter aflägga vittneseden, hördes och berättade: Strömgren, att han den 30 sistl. Juli sett majoren å gården på Skansen sparka och slå mamsell Lindström, och hade vittnet, sedan de uppkommit i rummet, utifrån hört mamsell Lindström skrika och jemra sig, hvaraf han ville draga den slutsats att majoren der fortsatt misshandlingen. Vidare hade vittnet sett fjerdings man Moell komma till Skansen (vi erinra ur referater från föregående ting, att Moell förenämnde dag på aftonen ditkom för att, efter hos honom gjord anmälan om den misshandling, Lindström ä undergått, föra henne från Skansen) och hört majoren, sedan denne fått veta, hvarom fråga var, utfara i otidigheter mot Moell ; men han hade icke sett majoren tilldela den sednare någon skuffning. I fråga om den angifvelse, länsman Ekstam gjort mot majoren, att denne samma dag, men sednare på qvällen och efter Moells besök å Skansen, skulle ha skjutit efter Ekstam, berättade vittnet, att majoren uppe: hållit sig på gården och sett tvenne personer passera derförbi, då han frågat dem hvilka de voro. Länsman Ekstam hade på tillropet svarat, att det är länsman Ekstamt, då majoren i uppretad sinnesstämning och under tillrop: vär det den kanaljen, uppmanat vittnet att gå efter och ta fast honom, tilläggande: Jag skall skjuta honom4. Vittnet hade emellertid ej gjort sig någon brådska med att fullgöra nämnde befailning, utan helt varliga promenerat efter de nämnde personerna. då majoren sjelf tillskyndat och förföljt dem. Efter en stund hade majoren framtagit en pistol och atskjutit ett skott, men vittnet kunde ej säga, om detta aftyrats i den riktning, Ekstam och hans sällskap tagit. Lika litet visste vittnet, om geväret varit skarpladdadt; vittnet hade endast hört majoren säga: nu har jag 15 gevär laddade, och kommer hela Sollentuna hit, så tror jag, att jag ändå skall reda mig. Med afseende på den misshandling, Lindström undergått, hade hon nägra dagar efter den då våldet egt rnm visat sina axlar och ena armen för vittnet, som dervid funnit dessa kroppsder lar rödblåa, och hade å axlarne synts blodvalkar, mellan hull och skinn, stora som en hand. Vittnet upplyste tillika, att majoren, sedan han fått höra att patron Eriosson på Spong-Kista gjort framställning om att föra mamsell Lindström till lazarettet, skickat. vittoet med häst och droska till arbetskarlen D.mdqvist, i hvilkens bostad mamsell Lindström, efter våldets utöfvande, funnit en tillflykt, för att derifrån hemta och återföra henne till Skansen, emedan, såsom majoren yttrat, han icke ville, att hon skulle komma på Jlasarettet. Mamsell Mansnerus, bekant från de Stjernsvärdska rättegångarne, hade varit vittnet följaktig, då Lindström hemtades. Hon hade då legat till sängs hos Lundqvist, och varit eå dålig, att hon måate ledas till droskan och vid ankomsten till Skansen på samma sätt ledas dit upp. Majoren hade vid tillfället visat den obarmhertigheten, då de ankommo till Skansen och han fick höra huru dålig Lindström var, att vägra vittnet köra upp till trappan med droskan, utan hade Lindström ett stycke derifrån måst stiga ur och gå dit. tpp till fots, understödd af Fina Mansnerus. Vill hon inte Tr kan hon ligga der, hare majoren sagt. Huruvida Lindström godvilligt följde med till Skansen tillbaka, eller dertill öfvertålades af Fina Mansnerus, kände vittnet ej, emedan det endast en kort stund varit inne Ho den sjuka och ej visste hvarom fruntimerna talat. Gossen Sundqvist berättade, att han den ifrågaVarande dagen, stående utanför dörren till. ett rum, hört majoren derinne hota Lindström att alå ibjel henne, om hon ej ville bekänna, och hade vittnet hört Lindström dervid yttra: att hon skulle kasta sig ut genom fönstret, men vittnet hade ej åsett sjelfva misshandlingen.: Då Moell ankom, hade vittnet hört honom på gården eller trappan säga, att han ditkom i tjensteärenden, men det oaktadt hade majoren mött honom med otidigheter. Hvad som passerat, sedan de inkommit i. majorens skrifrum, visste vittnet ej. Då länsman Ekstam sednare på aftonen passerade förbi, hade vittnet förnummit samma fråga af majoren samt svar af Ekstam, som förut är omförmäldt, och hade majoren derefter, under utrop: är det den kanaljen, uppmanat Strömgren att springa efter och taga fast honom, tilläggande majoren: jag skall ta mig d--n skjutan. Majoren hade sedermera sjelf följt efter Ekstam och hans sällskap, under tillrop till Strömgren att taga fast dem. För öfrigt öfverensstämde detta vittnes utsago med Strömrens, såväl med afseende på Lindströms blånader och blodviten, som hennes svaga och eländiga tillstånd, då hon hemtades tillbaka till Skansen. Meaelkarna Sumdanmist hördes härefter. och berät