hjertans lust och skämtade äfven ett per tre gånger på sin dotters bekostnad. Hennes sorgsna blickar och allvarliga hållning förrådde nogsamt att hon var upptagen af dystra tankar. Han bad henne krya upp sig. Vincenzo skulle eäkerligen icke länge hålla sig undan; folk, som icke hade några enningar, kunde icke resa långt. Han ville hålla vad om att Vincenzo sednast till qvällsverden skulle vara hemma igen. Rosa, hvars inbillningskraft icke var synnerligt liflig, var alldeles af samma tanke som fadern. Hon kände ej den ringaste oro öfver Vincengos bortovaro och ej heller det ringaste tvifvel om hans snara återkomst. Hon bekymrade sig icke ens synnerligt om huravida ban verkligen hade förtjenat sina förmäns missnöje. Hvad som tyngde på hennes sinne var att han bade ådrapit sig ett sådant missnöje och den beklagliga följden af detta fektum — att han blifvit förärifven från seminariet och följaktligen al. drig skulle komma att blifva prest. — Hvad den saken beträffar, anmärkte hennes far. Skan ingen så noga veta hvad framtiden bär i sitt sköte; fan är aldrig så svart som man afmålar honom, och han måtte nu blifva prest eller icke, så skulle Vincenzo dock aldrig sakna en vän så länge som -— nåja. det behöfs inte sägas mera för närvarande. Efter denna välvilliga vink gick den hederlige gentlemannven till sitt rum för att njuta sin vanliga middagslur på en timme eller så, och sedan han helt uppfriskad vaknat upp från sin siesta, tog han hatt och käpp och vandrade ned till Rumelli. Ett förslag af mycken vigt, mot hvilket han väntade sig en skarp opposition och för hvilket han sjelf ej skulle hafva röstat, om det ej hade varit för hans egenskap af offentlig mynstöd på listen för dagön. Förslaget