vi fulikomiig sommar öiver och omkring 038. Värt nordmannalynne är icke fallet för stora hopp i naturens omvexlingar, och Gud skall veta att vår karga natur dertill ingen anledning gifver; och fastän en sjöman borde vara vand, eiler åtminstone förberedd, på dessa saltomortaler, som utesluta en hel årstid ur kalendern, så gör det alltid ett behagligt, ja jag kan gerna säga, ett oförgätligt intryck på sinnet och minnet, då man får se en leende grönska, känna en lifgifvande värme ock njuta af den tropiska natu:rens yppigheter, i stället för det man efter gumman Tellus kosthåll kunde väntat sig, om man stannat qvar i Rorden. Menniskan har en seg natur, och Gud vare lof att man genom vanans makt kan lära sig att blifva nöjd med hvarjehanda; dock, utan att på minsta vis hylla några revolutionära ideer, må det vara mig tillåtet att gifva min tribut af beundran åt den gamla latinaren, som tog till valspråk: variatio delectat, och som ganska säkert var en resenär af första ordningen, och visste hvad det ville säga, att efter en sjöresa från kalla haf och stormomblåsta kuster landa vid solbeglänst ö. Vid ancörandet af denna vackra ö är det liksom om naturen ville bereda ögat till mottagandet af de rika färgskiftningar den härstädes och för öfrigt inom tropikerna kan åstadkomma, och liksom gifva en aning om eller ett utkast till hvad man vidare får skåda inom dessa solens privilegrerade arfländer. De klippväggar som resa sig ur hafvet, äro visserligen bruna, men denna färg skiftar dock på det mest angenäma sätt, från dess ljusaste till dess mörkaste nyanseringar; de skogar Bom kröna dessa klippor och dessa bergterrasser, äro af den saftigaste grönska, på afstånd liknande gröna jetteödlor, uppkrupna ur det blåg hafvet, sträckande sig i solens strålar. Der och hvar sticka små korta punkter bjert af mot det gr nskande underlaget på bergsslätterna, och essa små punkter hafva vi genom kikare funvit vara kyrkor, kloster och förtjusande små sommarställen Bergstopparne förlora sig i dimman, som sväfvar öfver dem, antydande, att om ofvanför detta lilla jordiska paradis något bimmelskt finnes, är det endast synligt genom inbillningens förstoringsglas. Här har naturen, uti sin tydligaste skrift inprentat: 4Se och njut. Man säger med rätta att resor bilda; men likväl med det förbehåll att man ej reser för att efter färdens slut kunna göra intryck genom berättelser om det märkvärdiga man sett och sålunda passera för en DresdnerColumbus eller en Pariser-Livingstone för hemmavarande mindre beresta vänner; utan då man reser, visserligen gifvande konsten bvad konsten tillhör, men dock tagande sina bästa minnen och intryck af och från natu ren — konsten, den bildande konsten är i alla länder der den utöfvar sitt herravälde, sig lik; den ksn ej vara annat såsom allmänt bildande konst, och böcker förtälja bandvis dessa fordringar på mästerskap ; men detta bevisar just att den är bunden och att dess bildande kraft ej är så stor som naturens, hvilken uti sin praktik är oändlig och som också uti tillämpningen endast följer de en gång gifna, men till en stor del för våra blickar gömda, lagar, som styra det hela. Hvilken stor betydelse, hvilka ämnen till begrundande, för den som har hafvet till sitt hem, erbjuder ej studiet af vindarne, hvarifrån de komma, och hvasthän de gå — orkanerna, regnet, de mäktiga equatorialströmmarne, hafsvattnets olika temperatur, färg och sälta; träds och vexters olika utseende, blommornas mer eller mindre färgprakt på olika latituder — hvad af detta och mycket mera, som kan blifva underkastadt den menskliga forskningens hvarföre är detta så och icke annorlunda, måste betraktes såsom ett uttryck, af naturen valdt att derigenom tillkännagifva sin mening, eller om du så vill, såsom det språk med hvilket hon nedskrifver hvad hennes egna lagar östadkomma. Hvarje blad är en bokstaf, hvarje blorsma en staf velse, hvarje fenomen ett ord; och att bokstaf för bokstaf, stafvelse för stafvelse, med iålamod lägga ihop och jemföra skilda företeelser, på det vi slutligen må söka och fiona huru vi rätt skola läsa i den stora boken som naturen her uppslagit ej allenaet för filosofen i denu stilla dalen, utan äfven för sjömannen på det stormande hafvet, detta är i mina ögon vida mera njutning än att med katalog i hand hafva genomlupit all verldens depöter för målning, skulptur och musik. — -— — Fel i uppfostran säger du — välan, hvem är felfrit, säger jag. — Men landbåten bar ju redan länge legat och väntat, kom låt oss då engån komma i land. Det hafver sig ej heller 3 lätt i sjelfva verkligheten att komma till detta för våra ögon synliga jordiska, eller för vår inbillaing sig upplåtande himmelska paradis — och det föreföll mig, då jag efter en gungande färd uti en at dessa vackert målade båter, slutligen på det mest egendomliga sätt landst och stod på den brännande kiselstensstranden, som hade jag varit Tamino den der just nyss genom vatten — och eidprofvet hunnit målet för sina vandringar. Sättet att komma i land är nemligen till den grad eget alt, om man ej på toppen af den mot land rullande och från hela oceanen infallande bränningen, passar på att med alt makt ro så fort man kan, för att, innan der faller tillbaka, åtminstone vara så långt uppe mot stranden att bäten tager botten, i hvilket högst kritiska ögonblick dess besättning springer derur, för att innan nästa sjö hunnit komma åter, draga den så långt upp på land att man är fredad för all åverkan af hafvet — så går man till sjös igen. Mean kommer sålunda bokstafligen i land kande, ur neptuni våta rike. ) Hela denna procedur sker under det mest fulländade skrän som menskliva lungor ännu, sedan Jerikos murar ramlade, förmått uppstämma. Uti konsten att föra väsen är Madeiras befolkniog oöfverträfflig Ombordtagandet sker, eåsom ett gammalt reglemente säger angående afslagen äntring från fleudiligt skepp — dit man enligt reg 2) På det att den besvärliga landningen må kunna verkställas med större säkerhet. äro båtarne