tigt — minsann var det icke tvenne sergeanter, vandrande arm i arm. De kommo app på motsatta sidan af vår väns gömställe, stannade ett ögonblick likasom tveksamma om de skulle gå framät eller icke, och vände derpå om. Vincenzo sprang upp och stod just på väg att skynda öfver ängen, då han upptäckte faror framför sig och skyndsamt måste huka sig ned igen. Tre prester — af hvilka den ene kände honom alltför väl och han äfven kände alltför väl, seminariiföreståndaren från den föregående aftonen — kowmo längsamt gående framåt vägen och afskuro honom från sergeanterna. Krypande på alla fyra bakom ett träd, hade han nu. det nöjet att se soldaterna småningom försvinna till blotta punkter på långt af: stånd. Hanhade sannolikt förlorat sin sista uteigt. Vincenzos hjerta började fyllas med mörka aningar att han skulle blifva tvungen att svälja det bittra pillret och taga sin tillflykt till palateet och blifva ett åtlöje för Rumelli. Att vara ett föremål för sina bekantas åtlöje är ett svårt straff för en hvar och isynnerhet för en yngling; men för att göra Vincenzo full rättvisa, böra vi nämna, att han vida mindre plågades vid tanken på sin egen förödmjukelse än vid tenken på herr advokatens vrede och mamsell Rosas missnöje och förakt. Såftöga uppmuntrande hans utsigter än voro, kunde detta likväl icke hindra konom att känna sig hungrig eller att äta sitt sista bröd, hvarefter han satte sig ned för att tåligt vänta på det nu icke synnerligt aflägsna ögonblick, då skymningen skulle göra det lätt för honom att obemärkt smyga sig in i lbella och begära råd ef Battista huru han skulle bära sig åt för att kunna få taga värfoing. Om detta hopp eloge fel, så återstod honom ingenting annat än att återvända till Rumelli. I desamma fästades hans uppmärksamhet af hästtramp och ljudet af en djup basröst. som sjöng en populär sria; och då han tittade framåt vägen, såg han en man helt