VINCENZO. ROMAN I TVENNE DELAR AR GIOVANNI RUFFINI (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) KAPITLET VI. Dagen efter en munter fest. Vincenzo vaknade följande morgonen i ett beklagligt tillstånd både till kropp och själ; hvimmelkantig, sjuk, med värk i alla lemmar och med äckel och afsky för sig sjelf. Han satte sig upp i sängen, tog sina arma, bultande tioningar mellan sina händer och försökte att samla sina minnen. Bastian och eeminariiföreståndaren voro de enda bilder, som framstodo klara och tydliga ur den föregående nattens febersyner. Att han hade burit sig illa åt emot båda, derom kunde han icke hysa det ringaste tvifvel; men hav kunde icke påminna sig huru och till hvilken grad. Allt det öfriga, från föreståndafens bortgång ända till det närvarande ögonblicket var endast ett mischmasch af otydliga fragmenter, om hvilka han kanske, nä: allt kom omkring, endast hade drömt; och i afseende på den rol han hade spelat under denna töckniga mellantid hade han icke ens den rivgaste aning. Endast en sak var klar och tydlig — atf han på det skamligaste hade vanhedrat sig sjelf. Hvad skulle hans gynnare advokaten säga, då hans gudsons snedsprång kommo för hans öron? Hvad skulle mile Rosa säga? ... och börsen sedan! O himmel! minnet af den ända hittills förgätna börsen sköt fom en genom hans hjerta och hjerna. Intet opp fanns nu mera om dess återfåesde. Men detta var endast hvad han hede för tjenat — han var icke värdig någon godhet ef en sådan engel som mile Rosa. ) Se A. B, nit 1—5.