stor villrådighet? Man vill knappast tro att någon numera skulle ifrågasätta en fullständig återgång till ett protektionistiskt eller prohibivistiskt tullsystem, men man kan icke heller undgå att förmoda afsigten vara denna, när man närmare gör sig reda för innehållet af den ofta nämnda reservationen och besinnar att, ehuru eller just derföre att ständerna icke uttalat några skäl för sin begäran, denna måste antagas stödja sig på den ofta omförmälda reservationen. Men sedan man väl häraf kommit till den förmodan, att en fullständig återgång i tullagstiftningen afses, så uppreser sig ett nytt frågetecken, då ständerna, såsom vi nyss nämnt, sluta med att endast begära skyddstull å fabrikater, som utgöra föremål för inhemsk industri, Kan det vara meningen att under desse uttryck, inhemsk industri och fabrikaler inbe gripa äfven jordbruket, boskapsskötseln och skogshushällningen samt dessas produkter? Eller hafva ständerna lemnat dem åt sitt öde och endast velat i skydstullarnes hägo upptaga de specielt så kallade fabriksindustrigre narne? — Ovissheten stannar dock icke härvid, utan man måste ytterligare, eftersom det ännu göres en gkilnad mellan fabriker och handtverkerier, göra den frågan, huruvida handtverkarne, eller några af dem, skola få vara med om tullarnes välsignelser, eller om dessa näringsidkare anses kunna och böra sköta sig sjelfve bäst de gitta, och om det således icke till sluts egentligen är endast vissa fabriksgrenar i inskränkt bemärkelse, åt hvilka man, under sken af att vilja bevara dem från undergång, söker bereda en undantagsförmån. Men att detta heller icke kan vara meningen, eller att man åtminstone vill låtsa någonting helt annat och mera, derom blir man åter hardt nära öfverbevisad när man läser petitioperna. Ty först och främst vore det väl starkt äfven för den est ensidiga protektionist att, såsom petitionärerna åtminstone antydningsvis gjort, uppställa skyddstullar för några fabrikers tillverkninger sågom ett vilkor för iakttagande af såväl producentens och konsumentens som hela svenska samhällets sannskyldiga intresse; och dessutom går motiveringen i båda petitionerna ut på att bevisa, det både jord brukare, fabrikant och handtverkare, ja sjelfva den k. arbetaren — hvilken enligt petitionärernas lära skall vara en helt annan personage än både det fåtal, som producerar; köpmannen och de, som endast konsumerat — behöfver skyddstullar för att må väl, samt att desamma äfvea äro helsosamma för han4deln och skeppsfarten; och det säges uttryckligen att det Sojemförligt stora flertalet bland näringsidkare inom lan det4 önskar att Sfrihandelns läror, sådana de här mer och mer tillämpats, måtte i väsendtlig mån förändras?. När man uppträder icke endast för att resonera, utan för avt fordra och söka genomföra vigtiga förändringar i sjelfva statshushållningen, så måtte det vare en bland de förnämsta skyldigheterna att bestämdt uttala hvad det är, som man i sjelfva verket vill. Det är en pligt emot regeringen, af hvilken man fordrar att hon skall gå ens örenden, det är för de enskilda medborgarne, som offentligen uppträda, en pligt äfven emot oss andra medborgare, som ingalunda äro sinnade att till enskilde och i hög grad partiska petitionärer eller vissa petitionerande Sklasser — för att begagna detta i hög grad vilseledande uttryck öfverlåta att, oss ohörda, uttala den a!lmänna meningen eller det stora flertalets? önskninfe det är slutligen rent af en nödvändiget, om man skall kunna ingå i en diskussion af frågan — och en sådan kunna väl her rar petitonärer ej vilja undandraga sig, då de synas så säkra på sin sak och sina skäl. Det är således en skyldighet för dem, hvilka nu begära ändring i den hittills iakttagna statshushållnivgen, att bestämdt utsäga hvad det är, som de vilja; vi önska det för att, när vi uttalala och söka gifva skäl för en mösatt åsigt, icke blifva beskyllde att misstyda deras mening. Sådan denna nu förekommer os3, måste vi ovilkorligen misstänka, att hos mången icke allt är så riktigt ärligt menadt. Vi misstänka, att den nu påkomna ömheten om jordbruket — som kan passa någorlunda un: der ett år, då spanmålsprisen fallit, likväl långt ifrån så lågt som för några tiotal af år sedan ännu utgjorde deras maximum, men likväl tillräckligt för att vederbörande skola kunna låtsa sig hafva glömt buru höga de under en följd af år varit — icke är så särdeles uppriktig, utan att man söker detta såsom bundsförvandt hufvudsakligen för att vinna gehör och hafva en dugtig fprutmånt i händelse af behof; att man likaledes icke så särdeles är gripen af öfrertygelse om de svenska handikerkens behof af och rätt till tullskydd, eller af den svenska arbetarens fördel för sin utkomst af ett sådant skydd, utan att man egentligen och företrädesvis vill att vissa fabriksinrällningar, i hvilka man sjelf är intresserad, må kunna för sina tillverkningar betinga så höga priser som möjligt, ett ändamål, som man finner förunderligen klart förestafvadt af Pbela svenska samhällets sannskyldiga intresse! Nekas kan icke att man varit ganska fintlig i värfvandet af bundsförvandter, i det man icke kunde förfela att vinna bondeståndet med hull och hår genom att ej allenast fälla krokodiltårar öfver jordbrukets nuvarande bekymmersamma ställning, utan äfven hänvisa på att genom representations; förändringens genomförande det skulle blifva alldeles slut med frihandelssystemet sådant det framträdt härstädes. Denna sammanställning af våra två vigtigaste inre samhällsfrågor, den ena rent politisk, den an