leka med henne? Pappa skulle mycket gerna se att han gjorde dett, derom var hon ötygad. Och sålunda undanröjde hennes åtta års gamla visdom alla svårigheter. För det återstående af dagen var Vinfr hela hushållets lejon. Tjenstfolket inomhus och arbetsrne ute på fältet täflade om att komplimentera och gratulera bonom, alldeles som om han hade vunnit högsta vinsten på lotteriet — dock med ett undantag. Barnaby höll sig undan och såg fulare och vresigare ut än vanligt. Vid denna tidpunkt led han ännu icke af den höftsjuka, som så emåningom hade förlamat hans krafter och förflyttat honom från hans plats såsom rättere på herr advokatens egendom till den hedrande sinekuren af trädgåtdsmästare, i hvilken genska . han i det föregående kapitlet uppträdde på scenen. Han var ännu en verksam ehuru något krokryggig mao och honom tillkom äran att den följande dagen få köra den unge prestkandidaten till hans faders boning. Det var en behaglig färd om två timmars längd genom elt lätt kusuradt, rikt majsbeväxt landskap; men Vincenzo hade föga nöje at sin färd, vid ett så synnerligt dåligt lynne var hans följeslagare. Barnaby brummade under hela resan, än öfver vägen, än öfver åkerbruket och skörden och eluthgen ötver det svarta stoet, son han-körde. Hon var ett fult, odugligt kreatur, alldeles som en jesuit. Dessa skymfliga epiteter voro mera än Vinoenzo kunde fatta, helst han alltid vetat att SSvartan? varit en af Barnsbys synnerliga favoriter. Slatligen vågade gossen ytt ra: Jag trodde att du tyckte om Svartan, Barnaby.4 ZJag?4 utropade trädgårdsmästaren med en pisksemäll och en föraktfull grimas. Jag! Jag hater allt som har en svart rock, det må vara häst eller karl.4 Då Vincenzo kom hem, hace hen en lång konferens med gin far och presten i församlingen, från hvilken han kom med en vida dju