derigenom vinna ett betydligt öfvertag öfver sin medtäflare. Det är följaktligen alldeles icke osannolikt att båda finna sig föranlåtna att blifva lika galna som deras folk, och att på samma gång svika sina förbindelser. Konungen af Preussen säges redan ha öppet tillkännagifvit sin benägenhet att gå till det yttersta; och hans folk har förklarat honom att han endast på detta sätt kan återvinna sin förlorade popularitet och erhålla nödiga medel. Emellertid hafva båda monarkerna beslutit att skrida till denna beväpnade Sförbundsexekution, som hvilket ögonblick som helst kan gifva anledning till krig. I ett sådant krig skulle Frankrike af tro och heder nödgas strida för Danmark och emot Preussen och Tyskland, och utgången på ett sådant krig torde blifva, att tro och heder belönas med Rhengränsen. I ett sådant krig måste dessutom England ställa sig på Danmarks sida och, om det för öfrigt alls tager någon aktiv del i kriget, måste det deltaga deri med Frankrike och icke emot det, huru stor Englands misstro och motvilja i afseende på Frankrikes hemliga förhoppningar och ytterligare afsigter än må vara. Men Österrike lika väl som Preussen torde blifva, och sannolikt skola blifva invecklade i kriget, om ett sådant utbryter. Det skulle då blifva en strid mot hela Tyskland — en strid, hvilken torde blifva allvarsam äfven för Frankrike. Men å andra sidan komme Frankrike icke att strida ensamt. Konun gen af Italien har en arm af 300,000 man, som säges vara förträffligt rustad, och anses af honom i stånd att mäta sig med hvilka tyska trupper som helst. Denna armå måste han, antingen det blir krig eller fred, hålla på benen ända till dess Venetien blifvit en del af hans besittningar, och sannolikt också till dess Rom blir hans hutvudstad. Denna armås underhåll suger förfärligt på hans finanser och fördjupar honom i skuld. Vore det icke för honom mycket bättre att använda den än att underhålla den i sysslolöshet? Hans folk är ifrigt med att ens få slut på eaken genom en strid med Österrike. Haos ministrar iose, att första gynnsamma tillfälle måste begagnas, enär de mera otåliga sinnena bland italienarne snart icke lävgre kunna tillbakahållas. Ett krig i Slesvig och Holsteinskulle oundvikligen äfven medföra ett krig i Italien. Ungern är ännu alltför missnöjdt för att vara en källa till styrka för Österrike, och detta måste uppbjuda alla sina återstående resurser för att kunna hålla stånd emot Victor Emanuel i Venetien. England åter sympatiserar så lifligt med den italienska patriotismen, att i ett krig emot Österrike för det italienska områdets konsoliderande, det måste åtminstone vara lika neutralt som i ett krig emot Preussen rörande de danska besittningarnes integritet. Genom den lyckligaste kombination af omständigheter man kan tänka sig, skulle således Frankrike och Italien med deris 500,000 och 300,000 man finna sig ordnade sida vid sida emot Preussen och Osterrike i en dubbel konflikt, i den enda konflikt med afseende ä hvilken England icke kunde undgå att önska framgång åt de företnämnda makterna, så framt det icke droges med för att hjelsa dem, och i hvilken, om det deri toge någon del alls, det måste vara till förmån för Italiens frihet och Skandinaviens säkerhet. Den fruktan det hyser för Fraukrikes territoriella utvidning och den ständigt hysta ifriga önskan att upprätthölla Österrikes makt, ekulle för denna gång blifva verksamt neutraliserande. Den enda anlednng till fruktan Frankrike behöfver hysa för att blifva indraget ien sådan konflikt, skulle vara en möjlig kamp med Ryesland. Men hvarföre skulle Ryssland hafva något emot utbrottet af en sådan strid, och hvarföre skulle det ogerna se dess sannolikt för Frankrike lyckliga utgång? Frankrike komme alt strida för upprätthållandet af en äfven ef Ryssland undertecknad traktat; om Rys-land alls blandade sig i saken, borde det ske såsom Frankrikes bundsförvand och icke såsom dess motståndare. Hvad intresse har Ryssland att hindra Frankrike från att förvärfva Rhengränsen? Hvarför skulle Ryssland önska stärka Tyskland eller komma det till hjelp? Eller, är det någon anledning att tro, att Ryssland älskar Österrike så högt, eller stär till detsamma i sådan tacksamhetsskuld, att det skulie göra det mycket ondt stt se Venetien skiljas från sin rivals besittningar och läggas till en annan furstes, af hvilken det aldrig kan hafva någonting stt frukta? Eller är det slutligen omöjligt, att i franska kejsarens fruktsanma och uppfinniagsrika bjerna hvälfver sig någon idee Napoleonienne, någon sällsam men ytterst öfverdådig plan att på Preussens och Österrikes bekostnad muta czaren, och detta på sådant sätt, att det kunde i någon mån tillfredsställa de franska sympatierna för Polen? Detta är möjligheter, väl egnade att hos alla fredsvä: ner väcka en största oro; men att det är möjligheter skulle vara fåfängt att förneka. Tidningen Guernsey Star, efter hvilken vi en gång förut meddelat en märklig brefvexling mellan Garibaldi och Victor Hugo, offentliggör nu en fortsättning af densamma. Garibaldi skref den 25 Nov. från