STOCKHOLM den 4 Jan. De sednaste underrättelserna rörande de danska angelägenheterna äro ganska tillfredsställande. — Särdeles märkligt är, att engelska regeringen hänskjutit frågen om Londontraktatens förbindande kraft till kronjuristerna och att dessas yttrande utfallit elt och hållet till fördel för Danmark. Man vet, hvilken betydelse det i England har, när regeringen vänder sig till kronjuristerna i afseende på rättsfrågor, som kunna inverka på regeringens politik. Regeringen vill då inför allmänna opinionen söka kraft och ökadt rättfärdigande för de mått och steg den ärnar taga och det är icke gerna tänkbart, att engelska regeringen, sedan detta utlåtånde utfallit så som nu skett och efter det uttalande, som engelska kabinettet baft i Frankfurt, kan draga sig tillbaka. Kanorbåtflottiljen, som kryssar mellan Helgoland och Elbe, är egäkerligen det första tecknet till ett niera aktivt uppträdande från Englands sida. Utan tvifvel skall England af alla krafter sträfva, så länge som möjligt är, att få saken hänvisad till en konferens mellan undertecknarne af Londontrakteaten, men en sådan konferens nu, sedan man först låtit tyskarne ockupera Holstein och der ordna sig för ett angrepp mot Slesvig, skulle vara det olyckligaste, som kunde hända Danmark. Enolands ifver att på något sätt, lika godt huru, få saken reglerad tills vidare, skulle lemna det öppet för den danska frihetens och oafhängighetens fiender, Preussen, Österrike och Ryssland, att föreskrifva sådana vilkor, att det svåraste nederlag icke kunde medföra någonting sämre och då den danska nationalkänslan !sedermera reste sig mot dem, skulle den ha emo: sig en ny europeisk nödvändighet af allrastarkaste slag, i stället för att Danmark nu står uti en rättsligt fördelaktig ställning och kan fordra vestmakternas verksamma bistånd emot det tyska inkräktningsbegäret. Detta begär är emellertid eå starkt, att det ofelbart skall omintetgöra alla sträfvanden att få saken ordnad på en konferens. De båda tyska stormakterna börja inse, att de kastat sig in i en farlig lek, isynnerhet Österrike, som så starkt hotas af Italien; men den omröstning i Frankfurt, hvarigenom Österrikes förslag, att man skulle uppmana augustenborgaren att lemna Holstein, förkastades, visar att den tyska rörelsen redan öfverflyglat österrikiska och preussiska regeringarnes makt och inflytande. Då augustenborgaren och hans anhang utan tvifvel skola ha sig synnerligen angeläget att planerna för en konferens omintetgöras, skola de ock ba all möda ospard, för att så snart som möjligt åstadkomma en fiendtlig konflikt; hvartill anledning icke saknas vid Rendsborg och Fredriksstad. Om den stämning, som råder i Danmark kan man bland annat sluta af en artikel i Fedrelandet, författad af den berömde presten W. Birkedal, hvari han framhåller, att danska folket, i stället för att se till höger och venster efter hjelp, skall handla oförfäradt så som rätt och ära bjuder och tryggt förlita sig på, att då det hjeltemodigt upptager kampen, det kan påräkna till sitt bistånd två makter: äran och alla ädla hjertans sympati. Konungen är ansvarsfrit — så slutar denna artikel — ?men den minister, som ville råda honom till att i farans stund rycka ifrån oss dessa besge hjelpens och räddningens makter, han skall säkert i historiens årsböcker få ett namn, som ingen skall missunna honom. Och det folkråd, riksråd, som vill vidtaga någonting, hvilket väl afväpnar fienden, för det denne får hvad han vill, men också afkläder folket ärans drägt och kläder det i slafdrägten och gifver det black om benet, det skall bli nämndt som en feg sjelfmördare och bli begrafvet i oinvigd jord.