vackert arbete här, fortfor den gamle trädj gårdsmästaren, i det ban pekade på häcken och den 4rosenvägt på marken, som utvisade hvarest hon fade gått fram; en hagelby hade inte kunnat göra det värre. Och bvem är det väl som får uppbära skulden derför, då hela staden kommer bit till festen? Ja, hvilken annan än det gamla nötet Barnaby, den der oduglingen Barnaby!... Nöt och oduglingar kan ni vara sjelfva, edra trindskallar ! Ni behöfver inte skrika så förskräckligt, jag är inte döff, förklarade signorinan, Ni är alltid ursinuig på en eller annan. Jag undrar inte på att de kalla er Radetzky. Detta stygn i ett blödande sär bragte den gamle mannens vrede till sin höjd. Han öppnade sin mun till en förfärlig vidd och stod en stund och kippade efter andan; men då han sannolikt ej kunde finna ord nog starka att uttrycka sin förtrytelse, ryckte han af sig mössan, kastade den på marken, tog upp den igen, linkade två steg bort, kom åter tillbaka och sade högtidligt: Vill ni ge mig trädgårdssaxen — ja eller nej, signora Padrona?4 Så ofta Baroaby kallade henne SSignora Padrona4, var han vid högst dåligt lynne. Hon tycktes emellertid inte bry sig så mye ket derom, eftersom hon endast sade tstraxtt och på samma gång sökte alt på bästa sätt använda den korta tid hon ännu kunde boppas att få behålla saxen. Utan vidare parlamenterande bröt Barnaby nu in i den gröpa inbägnaden och börjsde jagten. Den snabba och lifliga unga flickan skyndade framåt för att komma undan, på samma gång klippande med saxen på måfå åt hönm och venster och skrattande af full hals. en i en hast stannade hon, uppgef ett svagt anskri, och se, det munutert spelande draget i hennes ansigte gaf vika för denna egendomliga och icke synnerligt förskönande grimas, som är en vanlig föregångare för tårar. I sin brådska att ställa till förödelse bade miss Rosa klämt en al sina tummar mellan skalmarne på saxen. Här var nu elt stycke poetisk rättvisa, hvilken äfven en mindre retad person än vår gamle hedersvän väl kunnat känna gig frestad att använda till text för en moralisk lexa, men morel,redikan utgjorde icke BarI nabys starka sida, och intet belopp af poe I tisk eller opoetisk rättvisa skulle kunnat förlika honom med något, som förorsakade hans unga matmör smärta. Ty, må deteä gar till hans heder eller skam, buite, grälejnk samt fall af oljad:och han var, var det ringag