af hans kamrater. på samma sätt beväpnade, hvarföre, då striden skulle blifvit temligen olika, de båda återstående soldaterna, hvaraf Hubert var den eng, beslöto att gifva vika för öfvermakten, nedlägga vapnen och läta binda sig till händer och fötter af landtfolket. Detta var egentligen deras stora lycka; ty då Giacometto fick veta att Alda störtat sig utför klippan, blef han utom sig af sorg och raseri. Han ville på stället döda de båda röfrarne; han ville sjelf kasta sig utför branten, då en af hans följeslagare sade att nere i dalen syntes en mängd facklor, liksom äfven höga rop och mycket larm hördes derifrån, så atttroligen en hel mängd folk samlat sig kring de båda som nedstörtat i djupet. Detta var dock icke nog för att lugna den stackers Giacometto, men en annan af hans vänner lutade sig ned, lade örat mot marken och försäkrade att man dernere oupphörligt ropade: miracolo!. (underverk.) Hans exempel följ Jan flera och förnämligast af Giacomettc sjelf. l Några påstodo sig höra ropen, andra hör de ingenting och Giacometto var stundom en af de lättrognaste, stundom en af de misstrognaste i heta sällskapet. Men efiei några ögonblick förklarade alla enstämmig att man dernere alltjemt ropade: underverk! Och utan att veta hvari detta bestod, började man deruppe upprepa ropet, så att Gia cometto verkligen begynte hoppas, hvarpå först han och sedan de öfriga skyndade at! uppsöka den förutnämnda gångstigen, som förde ned i dalen. Fångarne lemoades å sitt öde. Men knappast hade Giacometto med sin ganska -talrika trupp hunnit ned till det ställe der pångstigen vidgade sig till en emligen bred väg, förrän han mötnes af de