efter dess eget fria val, utan derför att folkens lidelser draga regeringarne med sig. Om ett anfall mot det lilla Danmark äro patrioterna i hela Tyskland eniga. Alia dessa 32 eller 34, eller burn många de äo dessa tyska stater af olika etoriek, från Österrike och till Lichtenstein, äro eniga med hvarandra att angripa Danmark, för att lägga det, eller åtminstone en af dess provinaer, under det gemensamma stora fäderneslandet. Och hvarföre? Väsendtligen blott emedan det icke finnes något annat här i verlden, hvarom de olika tyska patrioterna kunna bli eniga Anfallet på Danmark är den enda lösen, som besvaras af alla tyska staterna, det enda banår, kring hvilket alla kunna samlas. Men när så många tyska stater kunna bli eniga om anfallet på Norden, böra icke då de tre nordiska rikena blifva eniga om ett gemensamt försvar? Äonu ett par ord. Vi hafva under ett halft århundrade ifredens och frihetens skydd omvårdat våra egna insti tutioner i alla riktningar. Men vårt folk har icke vant sig till att höja blicken utöfver våra egna gränser. Våra dalar äro amå och trånga, fjellarne som omgifva dem äro höga, och folket har i de sista århund:adena biifvit vant att låta de omgifvande fjellen vara gränsen för dess tankars, bkasom de äro det för dess ögas, synkrets. Men så kan ej fortfara. Sedan vi ordnat det nödvändiga hemma, är det hög tid att folket låter sina blickar gå vidare och vänja sig vid att tänka på och förstå vårt lands ställning till den öfriga verlden. I våra gamla konangars med namnen Hakon oeh Olaf tider steg man upp på de högsta fjellen för ätt derifrån blicka ut i de fjerran rymderna. Våra förfäder reste vårdkasar på fjellspetsarne, och höllo vakt der, och när man från dessa höga poster såg fienden från fjerran närma sig landet, så tändes vårdksarna och det sken från fjell till fjell, och de flammande ilbuden utkallade folken till gemensamt försvar. Så skall nu vår andliga sträfvan vara. Vi skola icke låta vår synkrets begränsas af de fjellar som omgifva vära trånga dalar. Vi skola med tankens, med andans och viljans makt höja ess upp öfver de höga fjellarne.? . Jag förordar med all min förmåga till anta: STA e den af oss framlagda adressen. (Lifliga ifallsrop.) . Adressen antogs derpå mot endast 3 röster. Till slut wibringade prof. Broch ettlefve! för kungen, som mottogs med stormande ju bel; af prof. Aschehovg för Danmark och af advokat Dauuker för Norge och Sverge, hvilka likaledes helsades med entusinsm a församlingen, hvarefter mötet upplöstes.