NÅGRA BLAD UR BARON DELAUNAYS DAGBOK. (Öfversättning.) (Slut fr. gårdagsbladet.) CVar icke rädd, ni eger häruti helt och hållet att bestämma. Ingen skall tvinga er, man skall ej ens öfvertalå er. Jag skall aldrig återkomma, om ni förbjuder mig det. Men deremot, om det ej förorsakar er något obehag, skulle joe gerna vilja stanna här en liten stund; får jag det? Ja, min herre4, hviskade hon. CDarra då ej så; haf förtroende till mig, ty jag önskar endast er lycka. Se på mig, och säg mig, är jag då så farlig? Hon såg upp, nästan mekaniskt, men nedslog ögonen genast; derpå såg hon ännu en gäng på mig, frivilligt, stadigt. De sköna, trofasta ögonen! Huru jag blickade in i deras strålande djup. Denna blick afgjorde mitt öde. Gabrielle darrade ej mera. Hon sade icke mycket, men hon lyssnade gerna; och innan jag lemnade hennes sida, hade bon gifvit mig den liljekonvalje hon höll i handen, då jag först fick se henne (jag har den ännu qvar). En betydlig förändring i mina känslor hade försiggått då jag återkom till hennes mor. Jag hade nästan lust att omfamna den goda, gamla damen. Nåväls, sade hon. Hon är en engel! Jag har ej förtjent en eådan lycka; hon skall snart lära att älska mig, det är jag viss på. Ah, min fru, kura skall jag nog kunna tacka er för en oh