Han minnes knappt att det är julafton och skall troligtvis blifva förvånad när han kommer hem och får se, att de hefva gjort en ovanlig tillställning. Vi gå igenom rummen och fiana alla spelborden upptegna; der äro förnäma herrar, som ha räd tili ett ha: fyra ljus på bor den, och folk med mera anspråkslösa vanor, som låta sig nöja med två. Alla syngs vara alldeles försjunkna i spelet och tyckas sitta på sin plats uten någon tanke få dagen, endast med undantag af den lilla puckelryggiga mannen, hvars ansigte nästan är i nivå med bordsskifvan, och som vi hvar afton se på samma ställe. Småleendet på bans läppar lägger tydligt i dagen att hans tankar, medan bans medspelare gifver, äro sysselsatta med någonting behsgligt utanför sjelfva spelet, och vi våga bälla vad, attiett eller annat hus finnes en barnskara, som väntar på hans ankomst, då dörrarne skola öppnas till det-rum der julgranen står färdig. I det näst innersta rummet sitter en herre ensam och skrifver ett bref. Vi känna ho: nom-såsom en ung utländsk diplomat. Han vänder oss ryggen, så att vi ej kuäna se hans drag; men om vi kunde se öfver hans skuldror-och läsa de ord, gom han skrif vit på papperet, skulle vi kanske finna att hans tankar vända sig till: ett aflägset hem, och att Han sänder sin julhelsniog till en gammal far och mor, en älskad syster oeh till denna sista kanske ännu en helsning som skall framföras till en kär väninna. Längst in i lästummet ligger en man och sofver i en stol. Hans ena hand är instucken under västen, den andra armen häner löst ner vid hans sida, havs hufvud har allit ned på bröstet och han pustar tungt. Det är ockeå en ung herre, elegant klädd. och han hör Mjaparligen till den högsta klassen i samhället. Societetslifvet hor upptagit hans natt, och han tar vu igen sin förloradå-sömn, för att åter känna gåtill mötes de många pätter, invigda till baler och su påer, som för honom äro jolhelgens enda mål.