JULAFTONEN. Skisz af Israel Dehn, (Slut fr. gårdagsbladet.) Mannen tar af sig mössan och bockar sig höfligt för oss, innan ,han lemnar stället. Han räter upp sig och bemödar sig synbarligen att gå i en rak linie; han gör ej en enda öfverhalning på de tio eller tolf steg, vi kunna se honom, innan han försvinner i mörkret. Vi höra ännu hens steg på den frusna marken och glädja oss i medvetandet af att han kommer fem välbehållen, då ljudet af en vagn, som närmar sig, når våra öron. Den minsta obetydlighet är i afton af vigt, tycka vi. En vagn vid ett annat tillfälle skulle icke ådraga sig vår uppmärksamhet, men nu vända vi vvilkorligen hufvudet, för att se hvem det är. Det är en ung herre, eom åker på en skjuts: kärra. Han är klädd i en tulubb och röker en cigarr, och bakpå kärran är en koffert fastbunden, på hvilken en skjuispojke gitter. Oaktadt kylan har denne blott sin vanliga drägt på sig, och han håller begge händerna i byxfickorna, med fara att derigenom falla af. Herra tyckes vara vid godt humör, ty han samtaler med sitt sällskap, under det de fara förbi oss, och kastar i förbigående en flygtig blick på oss. Han har väl skäl att vara belåten, ty på elt eller annat ställe på landet vänta honom säkert i afion ett vänligt hem, föräldrar, syskon, kanske en för honom kär uvg flicka, som redan med längtan börjar lyssna efter jjudet af vagnsbjulen. Men skjutspojken stackare, som sitter och fryser bakpå kofferten! Hvad väntar honom i afton? Han kommer väl för sent hem att fira julen. Han skall kanske skjutsa en mil eller två, och så har han samma väg tillbaka. Tänk dig, en julafton på landsvä gen, när det är bra kallt och mon blott har på sig en tunn tröja! Hvad kan väl gossen tänka på, då han kör kem igen med hästen? Skall det väl vara jul i hans inre? Låtom oss hoppas, att också för honom skall det vara jul.