kunde kallas för att utöfva någon olämplig pUTekpioB på regeringem skulle man af ruktan för att gifva någon anstöt icke ha 1of till ett sådant uttalande, skulle öfverbofvudtaget hvarje folkuttalande vara en omöjlighet. Höjiesteretsadvokat Dunker höll ett glängande tal. Hvad vi här säva, yttrade han till slut, her blifvit uttaladt af regeringen lika ofta som af oss. Det säges blott, att det är vär önskan, att Oscars politik, som för hela verlden öppet uttalade, att när tyskarne gingo öfver Eidern, våra trupper skulle förena sig med de danska, måtte upprätthålJas. Detta har ock bekräftats genom upprepade uttalanden i de förenade rikenas officiella politik. Det skulle vara skam för 0e8 att tro, att de diplomatiska depescherna ej varit annat än i luften flygande såpbubb lor, hvilka i solskenet lyste med dejlig färgglans, men som sprängdes af den första vind, som blåste upp. Samma förklaringe ha framlagts för Norges storthing och verges ständer och ha vunnit begge representationernas bitall; underhandlingar ha förts om afslutandet af en allianstraktat, till hvars undertecknande tiden varit utsatt. Att det efter allt detta omöjligt kan ligga någonting illojalt i ett uttalande sådant som det föreslagna, är så klart, att man snarare borde anse det egnadt att stärka en regering, som handlat så som vår har gjort i denna fråga. Om andra bevekelsegrunder skulle göra, att planen med allianstraktaten icke realiserades, så blir det regeringens sak att försvara detta; men det kan ej förhindra oss från att uttala, att våra önskningar och meningar äro desamma som de alltid varit. Häri kan ej ligga någonting oförnuftigt. Det är vi annevirke, Thyras gamla vall, som nordens gräns är. Der har kämpats så mången strid för Norden, der har dess öde så ofta blifvit af fordra och striden har icke minst gällt Norge. å det är ett faktum, att nationaliteterna just i vårt århundrade sträfva att samman sluta sig, och det erkännande har slagit rot, att staternas bestånd beror på nationalitetens enbet och kraft, är det klart, att de tre nordiska folken endast kunna hålla sig uppe genom att betrakta sig som ett enda inför utlandet, så snart det gäller tillvaron. Och här är det just en sådan fråga om tillvaro. I den nu hotande kampen gäller i af-eende på Danwark: vara eller icke vara. Slesvigs förlust är Danmarks undergång. Låter man Tyskland sträcka sina armar utöfver Als och upp till Fredericia, eå herrskar det med detsamma öfver Sundet och Bälterna. Danmark blir då så sönderstyckadt, att den storm, som bortslete Slesvig, skulle lätt söndersplittra äfven det öfriga. Men sådant skulle innebära den största fara för Norden, och mest för Norge; ty dess öde beror på, att jemvigten melJan de skandinaviska rikena icke upphäfves; ginge Danmark till grund, så skulle Norge svårligen kunna bevara den ställniog i Norden det nu intager. Detta är alltså en sak, som i hög grad angår Norges ve och väl. — Talaren slutade med den förkleringen, att om beslutanderätten låge hos honom, och om han hade att förfoga öfver den norska krigsmakten, så skulle han med gladt mod säga: Gå ned till Thyras gamla vall! Der må ni kämpa för Norge! Professor Aschehoug yttrade bland annat, att han med en viss misströsten såg, huru svårt det är för ett litet folk att tänka och känna stort. Det är icke genom att svigta i siva sympatier uti afgörande ögonblick som man blir stor. Han erinrade om ltalien och skildrade lifligt, huru det var genom en lång följd af storsinnade sjelfuppoffringar och genom att åsidosätta små egoistiska konsiderationer för en stor tanke, enom att under de hopplösaste omständigeter offra allt, som det italienska folket, med ungdomen 3 spetsen, hade genomträngt Europa med den ötvertygelsen, att en stor nation vore pånyttfödd. Vi ha icke genomgått samma lidandets skola; men det vore dock visst, att vi nog skulle komma till att tömma smärtans bägare i botten, om viicke nu förstode att sluta 0ss omkring den gemensamma saken. Professor Monrad visade, att ryggar mån nu tillbaka, så är allt hvad man förut talat om nordens framtid s:ämpladt såsom en usel lögn. 1 samma anda yttrade sig akademiadjunkten Bang, saktöraren N. Nicolaysen, bataljonsläkaren Vogt, sakföraren Ebbel, teologie kandidaterna Brun och Arvesen, kongl. fullmäktig V. Nicolaysen m. fl. Adressen blef antagen med 302 röster mot 120. — Ordföranden utropade derefter ett lefve Danmark! lefve Norden! som beiedsasades af niofaldigt hurrah, hvarefter uppstämdes: Lenge var Nordens veldige Stamme4, Norska tidningen Aftenbladet yttrar i af