a RR AD AT nn a rikare i Hamburg och 6000 man hannoveranare på venstra stranden af nedersta Elben. BLANDADE ÄMNEN. Till gökens naturalhistorta, Alla gamla sagor om göken hafva i sednare tider, efter långa och mödosamma forskningar, visat sig sakna all grund. Dessa forskningar hafva äfven lagt i dagen de alldeles egendomliga och högst underbara inrättningar, som Försynen träffat för att möjliggöra gökens fortplantning, ty det är en sedan äldsta tider bekant sak, att fökparet icke sjelf rufvar sina ägg och ej heller uppföder sina ungar. Ehuru gökhonans ägg icke äro mycket större än sparfägg, värper hon först efter 6—8 dagars mellantid ett sådant, då deremot andra fogelhonor lägga ett för hvarje dag, tills antalet är fullt. Om nu gökparet sjelf rufvade sina ägg, skulle det första ägget redan hinna skämmas, innan det sista vore värpt. Afven om äggen icke förderfvades, så skulle, genom deras långsamma utveckling, genom boeis byggande, enom rufningen och ungarnes uppfödande, alltid en tid af mera än 3 månader förflyta, och gökparet sålunda qvarhållas alltför länge vid häckplatsen. Genom atturaktlåta rufningen af äggen och uppfödandet af ungarne, ser sig således göken icke bunden längee vid ett ställe, än han sjelf vill, och har blott att sörja för sitt eget behof; och andra passande foglar att rufva äggen och uppföda dess ungar finner gökparet i tillräckligt antal öfverallt. Då nemligen de små flyttfoglarna återkomma från de varma länder, der de tillbragt vintern, och börja bygga sina nästen, passar gökhonan på och inlägger i olika nästen de ägg, hon, efter den ofvan omnämnda mellantiden af 6—8 dagar, värper hvarje vår. Man har funnit att gökägget till färgen liknar äggen i den fogels bo, hvaruti det inlägges. Hvilken färg och teckning äggen i det utsedda boet hafva, synes vara likgiltigt. Man har fö reställt sig att, om gökhonan blott tydligt sett de främmande äggen, hon åt sitt eget ägg skulle kunna gifva den erforderliga färgen. Förenämnde efterbildningsförmåga hos gökhonan har man velat förklara genom den egna, likaså sällsamma som märkvärdiga inverkan, hvilken man kallar att förse sigt. Det n värpta äggets likhet med de främmande är fö villande, och äfven i afseende på storleken v vwerensstämmer det med de flesta fosterföräl. drarnes egna, ty det har, såsom ofvan är nämdt, ungefärligen storleken af ett sparfägg. Deremot skall det nyvärpta äggets färg och teckning litet eller icke öfverensstämma med äggens i det utsedda fogelboet, om detta sednare är till öfre delen hvälfdt och har blott en trång ingångsöppning, eller om det är beläget i en djup trädhåla, eller på annat sätt skyddadt, så att gökhonan litet eller icke kan komma att se äg gen deruti; och vid den nyssnämnda olika beskaffenheten af boen kan det också vara likgiltigt huru gökägget ser ut. Stundom passar ej heller gökäggets utseende i öppna bon, och sådana undantag anses inträffa derigenom att det af gökhonan utsedda boet af en tillfällighet blifvit förstördt eller plundradt på äggen; och isådant fall lyckas det henne naturligtvis icke ofta att snart nog kunna finna ett annat bo med ä, g. tillhörande en dylik fogelart, och hvari hon kan inlägga sitt redan värpta och färgade ägg; men träder intet störande inflytande emellan, så är ökäggets likhet med de främmande uppenbarig och så förvillande, att till och med erfarna föger, och äggkännare ofta blott kunna skilja gö ägget från de sednare genom dettas något rån de andra afvikande storlek och tjockare skal. Med stor skicklighet förstår gökhonan att utfinna passande fogelbon, d. v. s. sådana med nyvärpta ägg. Denna gåfva var henne likale des nödvändig. Helst observerar hon ett fogel par redan då det håller på att bygga boet, emedan ionan strax derefter värper de första äggen, och gökhonan kan således omedelbart derefter inlägga sitt eget. Endast med svårighet skulle hon kunna finna rätt på ett afsides liggande bo, om icke småfoglarne sjelfva förrådde dess läge, under det de byggde på detsamma. Beskaffenheten af det utsedda fogelboet, och stället der detta är beläget, kunna likaledes för gökhonan vara EA likgiltiga; beqvämast för henne äro likväl de öppna boen, i hvilka hon då sä ter sig, när egarne äro utflugna, och värper sitt ägg. Men hon förstår äfven att hjelpa sig på ett egendomligt och lätt användbart sätt, då det är fråga om bon, som äro öfverhvälfda och hafva trång ingångsöppning, eller äro belägna i träd-! hålor. Hon värper nemligen då sitt ägg på bara marken, tager det i sitt stora gap, flyger dermed till det utsedda boet och inlägger det försigtigt genom öppningen. Värpte hon ett lika stort ägg som andra foglar af hennes storlek, skulle hon icke på nyssnämnde sätt kunna bortbära ägget, och ingen småfogel skulle heller kunnä rufva ett så stort ägg. De återvändande småfoglarne rufva nu gökägget, tillika med sina mn sannolikt emedan -de ej igenkänna det såsom främmande, och äfven, om de gjorde det. så sakna de medel att bortskaffa det ur boet. De utkläcka derföre gökägget så väl som sina egna; men de ur de sednare komna ungarne blifva alltid uppoffrade för Sfosterbarnets4 skull, emedan intet sådant fogelpar, i hvars bo gökhonan lägger ett af sina Eem är i stånd att förse både sina egna och gökungen med föda, ty den sednare behöfver och slukar i sig allt, hvad de små fosterföräldrarne förmå anskaffa. Gökungens arma, små fostersyskon måste derföre hungra, men icke nog dermed! Då gökungen växer till, blifver rummet för trångt för honom, och han är obarmhertig nog att fränga ut sina syskon ur boet. Han makar sig nemligen under dem, upplyfter det ena efter det andra på sin rygg, för att utstöta dem öfver kanten af boet. an har ingen ro. förr än han lyckats med alla, och huru ofta man än, vid reök i detta afseende, lägger dem tillbaka, lika ofta tränger han ut dem ånyo. Ju större han blir, desto starkare blir hans glupskhet, och icke sällan, då han skall snappa till sig en mask, fattar han med sin näbb och biter blodigt hufvudet på den af fosterföräldrarne, som kommer till boet med densamma. Gökungens beteende mot fosterföräldrarne har öfvergått till ett ordspråk, så att man ännu säger om en menniska, som uppför sig illa mot sina välgörare: hon är en otacksam gök, eller den otacksamma göken! Enligt hvad man förmodar, behöfver gökungen icke alltid halva besvär med att tränga ut sina syskon ur boet, lika litet som han skulle kunna det i öfverhvälfda bon, eller sådana som äro belägna i trädhålor; ty troligen kommer härutinnan hans verkliga moder, gökhonan, honom till hjelp, och möjligt ör det nästan alltid för henne, i anseende till hennes lätta och snabba flygt. Derigenom kan hon fortfarande öfvervara alla fogelbon, i hvilka hon inlagt ett ägg, äfven om de äro kringspridda inom en vidsträckt krets itrakten. Och ökhonan underkastar sig denna möda, uppenBarligen med största omsorg, ehuru försigtigt och i tysthet; man träffar henne derföre i närheten af än det ena än det andra boet. Sannolikt besöker hon dem företrädesvis i ändamål att, strax efter äggens utkläckning, befria sin egen unge från de öfriga, i det hon icke blott dödar de sedvare, utan förer bort dem från stället, så att de redan några dagar efter utkläckningen äro spårlöst försvunna. I annat fall skulle det vara oförklarligt, huru de kunde utkomma ur öfverhvälfda bon och sådana i trädhålor, och hvarföre just de, under det gökungen finnes ensam qvar. I de få sällsynta fall, då undantagsvis gökungens fostersyskon icke redan, kort efter utkläckningen, äro bortskaffade, har troligen gökhonan antingen sjelf omkommit, eller af någon orsak begifvit sig längre bort från trakten. När slutligen vingar och fjädrar vuxit ut, lemnar gökungen nästet, som nu börjar blifva honom för trångt, hoppar från gren till gren, och hans små fosterföräldrar förse honom flitigt med föda, hvarmed de måste synnerligen Apelränga sig, och man har sett ett par ärlor härvid få hjelp af en tredje och slutligen äfven af en flugsnappare. Stundom lärer det ock förekomma, att den tillväxande gökungen icke kan komma ut ur boet, då detta befinner sig i en trädhåla med trång ingång. Den fångne förses då med föda af fosterföräldrarne, tills de om hösten nödgas flytta bort; och den unga göken går naturligtvis i detta fall till sin undergång. Alla de småfoglar, hvilka gökhonan utväljer till fosterföräldrar för sin afföda, tillhöra den stora och talrika afdelning af foglar, hvilka alla till största delen äro insektätande Vid detta valledes hon af sin medfödda instinkt; ty den uppväxande ökungen skulle vara illa betjenad med en föda, Bestående af frön eller växtämnen, då hans mage af naturen är inrättad till uteslutande förtäring af insekter. Men äfven uppdrager gökhonan icke sällan uppfostringsbesväret åt de fogelslä ten, som man vanligen och icke utan skäl kallar fröätande; sålunda förnämligast åt lärkorna, och orsaken, hvarföre hon gör det, är den, att äfven dessa foglar uppföda sina ungar, antingen helt och hållet med insekter, eller åtmi