han till de församlade ett litet tal, deruti saknades hvaårken eld eller klok beräkning. Han-lät-Laugnac derefter öppna en af de stora lådor, som utgjorde fönsterpallarne i sängkammaren, och framtog derutur sjelf några långa, skarpslipade knifver, hvilka han med egen hand utdelade till mördarebandet, sägande: ?Här, mina herrar; tillställer jag er de verktyg, som skola: befria er konung och edet: sjelfva ifrån ett olidligt förtryck. Jag anbefaller och berättigar er att bruka dem för att befordra den gröfsta förbrytare i mitt rike till väMörtjent straff. Enligt både Guds och verldslig lag bar ban förtjent att dö; men då den fruktansvärda makt, han genom brottsliga medel tillskansat sig, gör det omöjligt att låta rällvisan emot honom hafva sin lagliga gång, är det monarkens rätt och pligt att verkställa sin dom på det sätt honom lämpligast synes, och jag har dertill utsett er, mina herrar. Kom och följ mig!? Han fördelade dem derefter i tvenne hopar, den ena bakom förhänget till den dörr som ledde till konseljrummet, den andfa-i det gamla kabinettet, hvartill dörren lemnadges öppen. Så snart dessa anstalter blifvit vidtagna, inträdde en page i sängkammaren och anmälde att de herrar, konungen efterskickat, redan infunnit sig, tilläggande: Herr af Namby är också här; han säger, atters majestät i fr afton sjelf anbefallt honom att komma hit.? Så:är det, jag påminner mig det vu, svarade konungen. Bed dem stiga in.? Efter att hafva med de öfriga vexlat några få ord, tog konungen Namby under armen och förde honom med sig till den gång, genom hvilken man kom till konseljrummel. Utanför dörren till detta rum hördes töster inifrån. .