Afskedshelsningarno inom riksstånden. Vid slutet åf ridderskapels och adelns ple num i tisdags afton höll landtmarskalken följande tal: Högvälborne och välborne hrr grefvar, friherrar, riddersoch adelsmän! En sista pligt återstår för mig ännu i egen: skap af landtmarskalk, den att P grund af 428 riddarhusordningen förklara ridderskapets och adelns sammankomster under denna riksdag för afslutade; men, då jag nu fullgör denna pligt. lyder jag ett oafvisligt behof för mitt hjerta, d jag dermed förenar utirycken af min djupa outlänliga tacksamhet för den vänskap och det förtroende, hvilka ridderskapet och adeln låtit komma mig till del. Om jag deraf ansetts för tjent, vet jag mer än väl att sådant bör ensamt tillskrifvas ridderskapets och adelns högsinthet att vid mitt bedömande låta redliga afsigter och Erligt bemödande godtgöra förmågans brister: Mottagen härför, mine herrar, ännu en gång min varma, innerliga tacksägelse, liksom min vördnadsfulla anhållan att i ridderskapets och adelns vänskap och förtroende fortfarande få vara innesluten. Den nn tilländagångna riksdagen har varit betydelsefull genom flera under densamma fattade beslut; den har blifvit det än mer genom den framför andra vigtiga frågan om nationalrepresentationens ombildning. Den andel ridderskapet och adeln tagit i riksdagens förhandlingar tillkommer historien, icke mig, att skildra; jag går dock icke historieus dom i förväg, a säger min fasta öfvertygelse vara ait huf vuddragen i den bild, denna skildring kommer att återgifva, blifva riddersmanna tro och heer. Till eder, hr grefve Gyldenstolpe, öfverlemnar jag härmed den staf, som utgör kännetecknet på den plats, jag genom konungens uådiga förtroende haft äran att bland ridderskapet och adeln intaga. Då hr grefven i konungens hän der återlemnar densamma, anhåller jag att hr grefven ville till H. Maj:t frambära uttrycken af den djupa vördnad och undersåtliga tillgifvenhet, som lifva ej blott den, hvilken H. Maj:ts nåd en gång ställt främst bland ridderskapet och adeln, utan hvarje riddersmans bröst. Sä konungen — och för visso gifver jag dermed blott uttryck åt hvad hvar och en bland oss känner — att, så länge det finns en svensk adelsman, skall trohet mot konung och fädernesland för alltid blifva hans lösen. Borgareståndets talman tog farväl ef står det med ett tal, i hvilket han yttrade bland annat: Att han begagnade detta tillfälle att få till protokollet antecknadt såsom sin åsigt, att borgareståndet icke, i afseende på de intressen detsamma är ålagdt att bevaka, hade funnit det tillmötesgående ståndet haft skäl att vänta efter den beredvillighet ståndet visat att upphäfva de skiljemurar, som i rättsligt såväl som andra hänseenden hittills afstängt land ifrån stad. Genom en grundlagstolkning, som minst sagdt kunde kallas egen, ha de andra stånden upphäft sig till domare i en fråga, som i det allranärmaste berörde städernas intresse och privilegier och öfver hvilken det tillhört borgareståndet att ensamt besluta. — Rörande representationsreformen yttrade talaren sin glädje öfver de goda förboppningar man har att vid en kommande riksdag få denna fråga lyckligt lös.t — Talaren ttrade sin lifliga önskan att den väg ständerna inslagit att oupphörligt i hög grad öka statsutifterna icke måtte för fäderneslandet i en Kommande tid medföra några faror. — Till ståndets vice talman, ståndsbröderna, ståndets sckreterare och kanslipersonal hembar talaren sin bjertliga afskedshelsning och sin tacksamhet för