Preussiska kammaren företer i detta ögonblick en i våra dagar inom den politiska verlden lyckligtvis temligen sällsynt anblick. Efter att i tvenne år hafva med lika mycken energi som moderation utöfvat ett passivt motstånd emot sin regerings ingrepp och förnyade grundlagsöfverträdelser, påyrkar den nu, på en gång gripen af en okuflig eröfringslusta, att regeringen skall ögonblickligen vidtaga just den åtgärd, hvarigenom hen omedelbart skulle få uppfyllda sina så länge hysta, men af representationen förvägrade önskningar i afseende på militärbudgetens ordnande. Denna regering klandras nu bältigt och beskylles för att hafva öfvergifvit Holsteins sak, emedan bon för klarar sig vilja efterlefva Londontraktaten, ehuruväl deona förklaring beledsag.s med sådana förbehåll, som i sjelfva verket fullkomligt upphäfva det skenbart bindande i en dylik förklaring. Denna besynnerliga och inkonseqventa hållning hos den preussiska kammaren betecknas temligen träffande i en artikel af Times, som efter att ha erinrat om den hittills förda kampen emellan representation och regering, yttrar sig om da gednaste tillragelserna i följande ordalag: 4Btt så snöpligt och dåraktigt slut synes efter all anledning den stora konstitutionella