STOCKHOLM den 19 Deo. Af dagens telegram finner man att Preussen och Österrike lyckats genomdrifva vid förbundsdagen, att de tyska trupperna icke omedeibart skola inrycka i Holstein, utan stanna fyra dagar vid gränsen, för att afvakta ett ytterligare svar från Danmarks sida och först när denna yttersta termin förflutit, utan att ett tilltredsställande svar ingått, rycka in öfver gränsen. Meningen härmed är naturligtvis att ytterligare inför vestmakteraa bemantla invasionen och gifva den ett sken af att vara en i enlighet med tyska förbundsrätten företagen exekution. Man borde kunna hoppas, att denna fint icke skulle inverka hvarken på England eller Frankrike, för hvilka det måste ligga i öppen dag, utt Danmark, då det uppfyllt allt hvad Tyskland äfven med det värsta hårdragande af förbundsrätten skulle kunna fordra, nemligen upphäfvandet af kungörelsen af den 30 Mars detta är i hvad den rörer Holstein, icke har något vidare svar att gifva och icke kan inlåta sig på att med tyska makter, ännu mindre med en tysk armå, förhandla rörande de inre förhållandena i de icke-tyska landsdelarne. Det torde dock i sjelfva verket kunna befaras, att de utomordentliga sändebud, som stormakterna i dessa dagar sända till Köpenhamn, för att lyckönska Kristian IX till hans uppstigande på tronen, skola försöka en stark pacryekning. för att förmå honom att uppäfva grundlagen för Danmark-Slesvig — en åtgärd, som om den skulle vidtagas och kunde genomföras, hvilket vi högligen betvifla, skulle de facto utstryka Danmark ur antalet af sjelfständiga stater och hvars första konseqvens blefve en absolutistisk ministår, styrande landet med tyska förbundets nåde. Det är med synnerligt intresse vi finna, alt Nya Dagligt Allehanda inser, huru rent af omöjligt det är för Danmark att i detta fall gå de tyska stormakternas önskningar till mötes, i det nämnde blad, med anledning af Göteborgs Handelstidnings vänskapliga råd till danskarne att ioför Tyeklands hot nu falla till föga, utropar: SMå vi icke förolämpa Danmark genom att råda det, att trampa under fötterna den fana, kring hvilken dess lilla, men tsppra och ärekära folk nu, och såsom det säges, på vår egen regerings inrådan. äsluter sig !4 Vi anmärka blott att förbehållet tsåsom det säges synes vara temligen öfverflödigt, då man har tillgång till de diplomatiska handlingarne rörande danska frågan och der har tillfälle att öfvertyga sig derom, att det just är vår regering som, ensam bland-alla makter, gifvit danska regeringen råd, uppmuntran och moraliskt stöd till att beträda den bana, dit den nu omsider kommit, som oupphörligt förklarat, att hvarje försök att reorganisera danska monarkien. på basis af en gemensam konstitution måste öfvergifvas, att alla slags medgifvanden i denna riktning endast skulle framkalla nya fordringar, söm ej äro annat än illa dolda inkräktningsförsökX; att Holstein bör utsöndras och att en medgifven inblandning i Danmark-Slesvigs författningsförhållanden, sådan som tyska stormakterna nu fordra, skulle från Dan marks sida innebära ett politiskt sjellmord.4 Det synes klart, att man icke heller från tysk sida räknar på något sådant medgifvande, utan endast söker en passande inledning till eröfringskriget. De demokratiska tyska bladen sqvallra i det hänseendet ur skolan, i det de icke kunna betvinga sin krig lystnad, som finner alit detta dröjsmål och dessa omgångar ytterst förargliga. Kölnische Zeituvg uttalar i en artikel sin ängslan deröfver. att det dock skulle kunna vara en möj!ighet att en engelsk påtryckning, understödd-af en flottdemonstration i Sundet, skule kunna förmå Danmark. att annullera gruudlagen för Danmark-Slesvig, och att derigenom Preussen ohjelpligt vore bundet vid Londonfördraget och möjligheten till kris för eröfring af Slesvig derigenom försvunnen. De tyska tidningarne fabricera nu oupphörligt de mest fabelaktiga lögnhistorier från Danmark, hvilket för öfrigt icke är vågon ting nytt, och de undanhålla med stor sorgfällighet den tyska allmänheten alla underrät telser, som kunna vara egnade att stäfja in kräktningslystnaden. Äfven till meddelandena från vårt land sträcker sig numera detta tendensljugande. Så finner man nu t. ex. ett telegram, gäende.genom alla tyska tidningar, af innehåll, att konung Carl XV är sjuk i bronchitis, hvilket hvar och en som haft tillfälle att se och höra konungen vid yiksstårdens hemförlofvande, vet vara alldeles grundlöst