SS OA ee ee Ryssland måste vara fiendtligt stämd mot de avgustenborgska anspråken, men att detih skall använda alla möjliga mede! för att förmå danska regeringen att upphäfva den nya grundlagen och återgå till en absolutistisk tysk-dansk helstat. Englands närvarande usla politik, som ekyr hvarje handling och endast söker att lotsa sig fram, huru ömkligt om helst, ur ögonblickets svårigheter, fullkomligt obekymrad äfven för den allranärmaste framtiden, skall utentvitvel finna tjenligt :;tt påyrka bvad som helst, eom kan lemna nägon respit-tid, utan tanke på konseqvenser na. Frankrike är i detta hänseende indifferent och oberäkneligt. Dels inser det icke sakens stora vigt och att det här gäller, icke några qvadratmil land, utan den verkliga besittningen af Sundet och Bälterna, som ovillkorligen sammanhänger med besittningen af Slesvig, dels är det troligt, att förbittrin.en mot England och önskan, att Tyskland målte kompromettera och trassla in sig så mycket som möjligt, skola förmå franska regeringen att i det längsta hälla sig passiv. En värderad kollega, Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, som redan före de senast inträffade förvecklingarne visat sig vara med 088 ense derom, att en tysk exekution i Holstein, för att tvinga Danmark till åtgärder med afseexde på det till Tyskland icke hörande Danmarks rike, berör Sverges och Norges intressen allt för nära, för att a! dem kunna likgiltigt och overksamt åses, yttrar i afeeende på denna sakernas ställning följande: Ått man i detta sakernas läge åter vill börja underhandla, är ganska förklarligt. Särdeles lig: ger detta tydligen England om hjertat. De båda tyska stormakterra hafva förklarat sig vilja erkänna Londonfördraget, derest Danmark upphäfver sin sista grundlagsförändring af den 18 November. Efter all anledning skall England påyrka detsamma. Tronföljden vore härmed tryggad! Augustenborgaren hade intet mera att säga, trots det tyska skränet, och den yttre freden vore åtminstone tillsvidare bevarad, ehuru tvistefrågan qvarstode lika olöst som förut. Utan tvifvel skall en sådan fordran blifva för Danmark mycket påkostande att antaga. Betänker man likväl farorna af ett krig och de oerhörda offer detsamma kräfver af folkets blod och penningar, så måste man finna, att först och främst rätthafveriet och ambitionen måste alldeles lemnas åsido, och att sedermera äfven det mindre offret bör föredragas framför det större. Oaktadt alltså Novemberförfattningen innebär, I enligt vår tanke, den enda rätta vägen till enl varaktig lösning af den dansk-tyska frågan, så måste äfven här den svagare underkasta sig nödvändighetens makt. Dervid må ej förbises, attl. de tyska anspråken, hvilka ytterst gå ut på att l draga Slesvig från Danmark till Tyskland, kunna en annan Er6 framträda under omständigheter, som äro för Danmark ännu ogynnsammare än nu; men å andra sidan bör man också besinna, att de nordiska rikena skola, derest de få i ytterligare några år utveckla sina inre resurser, hafva vunnit en betydligt ökad förmåga att försvara sina råmärken. Särskildt gäller detta om Sverge, för hvars förkofran ett krig skulle medföra så stora förluster, att Danmark, vid tanken derpå, näppeligen skall vilja kräfva utaf oss ett sådant offer. I afeeende härpå vilja vi blott anmärka, att det är ett fullständigt misstag, om man tror, atttvistefrågan, . enom ett eitergifvande ät Preussens fordran om den dansk-slesvigska grundlagens upphäfvande, skulle vara bragt tillbaka på samma punkt, der den förut befuvn sig. Nej! den skulle i sjelfva verket vara löst på det sättet, att Dan märk hade upphört alt vara ett af Tyskland oberoende rike. Kan Tyskland tordra och genomdrifva upphäfvandet af en författning, som icke gäller för det utanför Tyskland liggande Danmark och som af dess lagliga representation blifvit antagen, af dess konung under vigtiga och betydelsefulla omständigheter blifvit stadfästad och promulgerad, då är prejudikatet tillräckligt bestämdt och talande: då kan Tyskland också genomdritva hvilka andra fordringar som helst, då har Danmark de facto blifvit Tysklands vasall, och ett formligt inkorporerande i det tyska förbundet skulle då i sjelfva verket innebära en upphöjelse och en förbättring i dess belägenhet. Ett upphäfvande af den dansk-slesvigska grundlagen skulle icke kunna ske utan en statskupp från konung Christian IX:s sida, en statskupp utförd snart sagdt omedelbart efter det han genom grundlagens antagande gifvit den borgen danska folket fordrade, för att med hjerta och öfvertygelse erkänna honom för Danmarks konung. Vi vilja icke nu uppehålla oss vid de eventualiteter, som ur ett dylikt försök skulle kunna utveckla sig; men förutsätta vi. att statskuppen kunde genomföras, så skulle konung Christian fullständigt inse, att han för alltid bade brutit med det danska folket; han måste söka sin styrka och sitt stöd i Tyskland, hvilket måhända ej skulle vara så motbjudande för hans personliga sympatier; han skulle nödgas i allting rätta sig efter de tyska fordringarne och planerna, och man skulle då snart i Danmarks gamla rike se entysk konung, styrande en tysk-dansk helstat, hvilken dock skulle regeras genom ordonnanser från Frankfurt och i enlighet med inspiratiouerfrån det holsteinska ridderskapet. — Det rätthafveri? och den Lambition, som gunna drifva danska folket att, så länge det har en droppa blod och ett öre qvar, söka förhindra en sådan lösning, torde väl böra respekteras såsom uppenbarelser af fosterlandskänsla och nordiskt frihetssinne. Och är det oss fullkomligt likgiltigt. om sakerna taga en sådan vändniog, berör det icke våra intressen, om Danmark förlorar sin sjelfständighet, då medgifva vi gerna att det är opraktiskt att af oss kräfva några uppoffringar för att afvända något sådant; men derom torde väl åtskilligt kunna sögas och bli sagdt, innan det koramer så långt. Det vissa är, att danskarne sjelfva icke visa det ringaste spår till den klesmodighet, som deras vänner på ett så föga uppmun trande sätt ådagalägga på deras vägnar. Med gladt mod draga de välrustade krigarskarorna, hörande till alla samhäl sklasser, till de hotade punkterna. Vi måste — yttrar eu dansk tidning -i denna farans stund uteslutande lita på oss sjelfva och låta leda oss af aktgifvandet på vårt eget behof. Vi äro ojemförligt bättre rustade än 1848, de finansiella hjelpkällorna kunna utan I: svårighet åvägabrinzas, och den allmänna politiska ställvingen är af en sådan beskaffeohet, att man i hela Europa betviflar, att verldsfreden kan bevaras 1864. Ett halft DM m FFR AA me Fr