— En korrespondent till Handelstidningen meddelar åtskilliga intressanta anteckningar från en resa i Cimbriskamnstrakten, hvarutur vi tillåta oss ätt ätergifva följande: Hvad som i första rummet väcker den resandes uppmärksamhet tr det förbättrade skick, hvari Skånes landsvägar under loppet af 10 å 15 års tid kommit, sedan man öfverallt börjat att makadamisera dem. Då man vet huru dessa vägar ferdom voro rikskunniga för derag usla beskaffenhet, så att både hästar och äkdon kunde fastna i leran, så kan man göra sig ett Pafrepp om hvilka kostnader det medfört att fylla de djupa vägarne med slagen sten, då ämnet härtill på många ställen måste köpas och transporteras lång väg för att begagnas. Såsom ett exemPo kan anföras, att en biväg emellan tvenne yar i Borrby församling icke fullt en qvarts mil, köstade väghållarne 3000 rdr, oberäknadt att de dessutom hade sina andelar på landsvägen att hålla. En åbo, egare af 33 tunnland, hade på 3 år kostat 800 rdr på sina vägstycken. Följden af dessa arbeten och kostnader harjäfven blifvit att vägarne i Skåne nu befinna sig i ett godt, och på många ställen förträffligt skick, vägarne äro på de flesta ställen prydda med träd, hvilka man planterat vid sidorna, en väl behöflig omvexling på de stora slätterna, med deras tröttande Snformighet. Impulsen till dessa genomgäpande väg) örbättringar i Skåne har utgätt ån nuvarande landshöfdingen i Malmöhus län, hvadan allmogen, som gerna söker korta och expressiva uttryck för sina begrepp, kallar det att Troila vägarne, då de skola påköras med slagen sten. Då dessa förbättringar i hög grad gagna landet och dess bebyggare samt hedra sin upphofsman, blir denna benämning ett varaktigt och fortlefvande äreminne efter den aktade höfdingen. I Borrby församling, der vi uppehöllo oss något, höll man på att anteckna sig till en skarp-. skytteförening, sedan fråga derom blifvit väckt i kommunalstyrelsen af dess ordförande, kantor G. Lindström, samt tillföljd af en varm och väl motiverad RN af skolläraren C.G. Hallgren, ställd till församlingens unge män. Den nämnda uppmaningen: sTill vapen, slutande med ett stycke ur skaldestycket vea, syntes hafva besegrat den betänklighet, för hvilken skånska slättbonden är känd. Omkring 60 personer läto på en gång anteckna sig, dels som aktiva, dels som biträdande ledamöter; af de sednare tecknades öfver 200 rår till kåren. Ännu i sena hösten ser man lärkor flyga öfver fälten; vid blidare vintrar stadna de qvar i södra Skåne för att till våren såsom dess förste budbärare sjunga återvaknandets och uppståndelsens glada morgonhymner. Under odlingar. nes framsteg vid Skånes kuster har man på många ställen funnit flintverktyg, såsom yxor, knifvar, klubbor, spjutspetsar o. d., tillformade af nordens första urinvånare, långt innan Cimbrerna plöjt baltiska hafvet och gifvit Cimbrishamn och Cim bris sin benämning. Af sådana flintverktyg hafva åtskilliga personer gjort större samlingar; den största samling af dylika fornsaker, som troligen finnes i enskild ego, hafva vi besett hos prosten Hafverberg i Barsebäck, uppgående till omkring 2000 stycken.