på den i fängelsetornet inneslutne Manrico: ön, att hon icke måtte glömma honom svarar Hur skulle jag det göra? Tror dt jag glömmer dig?4 — samt då hon, efte att hafva lofvat Luna att tillhöra honom, så enart han låtit befria Manrico, och efter at strax derpå hafva sugit giftet ur juvelrin gen, utbrister, afsides och ohörd af Luna: Mitt bjerta skall du få... sen det har kall. natt. I båda dessa olikartade scener träf fade sångerskan det dramatiskt sanna uttryc ket på det lyckligaste sätt. — Redan efte första arian egnades fru Michaeli dubbla framropningar och flera andra följde sedan. Afven mll Jacobsson hade att fägna sis åt ett ganska lifligt och uppmuntrande bi fall för sitt noggranna och omsorgsfulla in. studerande af Azucenas ganska svåra roll. hvari sångerskan utan tvifvel bäst lyckats ibland de roller, hvari hon hittills uppträdt. Hennes klangfulla och synnerligt omfångs. rika röst var af mycken effekt, intonationen mera ren än förr, och i spelet röjdes en inneboende liflighet och värma, som göra att en alltid skadlig öfverdrift i mimiskt uttryck så mycket umbärligare. Man har äfven under den förflutna veckan haft det stora nöjet att få höra fru Michaeli producera sig i en musik, der det gäller att idealisera kompositörens alster, men deri det länder den utöfvande artisten till stor utmärkelse att rätt uppfatta och sannt återgifva hvad densamma blifvit förelagdt. Fru Michaeli har nemligen på Kongl. teatern uppträdt såsom grefvinnan Almaviva i Mozarts Figaros bröllop4, och vid den sednaste föreläsningen öfver musikens estetik och historia i musikaliska akademiens lokal föredrog sångerskan en af de skönaste arierna ur SSkapelsenX, hvilka båda prestationer skänkte åhöraren en ren och sann konstnjutning. Vid denna föreläsning, då hr Bauck, bland annat, lemnade en kortfatted och särdel 8 lyckad öfversigt af musikens tillstånd från de äldsta tider ända till dess kulminerande med Haydn, Mozart och Beethoven, hörde man äfven de talangfulla violinisterna, bröderna Holmes tillsammans föredraga ett vackert larghetto af Spohr. I tFigaros bröllop4 är fru Strandbergs framställning af Cherubino ännu mera berömvärd än förr, då den ringa öfverdrift, man i en och annan scen kunde deremot pomärka, nu alldeles försvunnit, men det varma, själfulla uttrycket såisång som spel oförändradt qvarstär. CERT