Jag kunde äfven tala om censurens verknin gar; men dessa äro så påtagliga, vi förspörja em på ett så känbart sätt alla dagar, att jag dervid icke behöfver länge uppehålla mig. Er värd iedamot af detta stån1 har vid behandlin fan af en annan fråga kallat censuren byrå ratings stånddrabant, infelligensens och det mo raiiska framåtskridan etsskarprättare. Jag vil gerna instämma med honom och jag vill tilläg ga: den är obskurantismens trogne vapendraga re, lögnens och smädelsens varm: omhuldade skydd udinna, regeringens oj a legoknekt och folkets verkliga plågoande. Censuren arbe tar hand i hand ned obskurantismen, ty den äl enligt sin natur ljusskygg och eger i grund a sin maktfullkomlighet medel i sir. hard att, om vissa intressen så bjuda, lägga hämsko på hvarje andligt framåtskridande; den utgör det säkraste värn för smådelse och lögn, ty under det der med skoningslös hand stryper det ärligt och öp et uttalade fixerade ordet, är dess vanmakt ullständig mot det muntliga, hvilket lik en hal orm slingrar sig ocensureradt fram från öra till öre, från mun till mun, icke skyende att förty da, svärta och vanställa så väl regeringens som ind.videns bevekelsegrunder och handlingssätt. Det heter i skriften: Om menniskorna tiga, skola stenarne talax. Så äfven här; om pressen tiger, skall dock hala, giftiga, skändande tungor tala. Den förra kan kontrolleras, fordras till svars, kan och bör ställa en man för och bakom ordet; öfver de sednare råder incen. Censuren vill gifva sig sken af att i sin mån skydda regeringens makt. Intet är falskare än detta. Det rätta förhållandet är att den tvärtom underräfver denna makt, tv den reser en oöfverstigig skiljemur mellan regering och folk; och alt hvad som bidr ger att aflägsna regeringen från folket, försvagar den förras makt, såvida ingen regering är i sjelfva verket stark, som icke ytterst stöder sig pi folkets törtroende. Detär der hon bör söka sin styrka och det är der hon äfven skall finna den; men det är icke den preventiva censuren, hvilken hindrar sanningen att fritt uttala sig, som skall förhjelja regeringen art nå detta önskvärda mål, der allas intressen, sammanlöpa. Ämnet är rikt och man kunde skrifva volymer deröfver; det ligger mig dessutom varmt om hjertat. Jag bör dock icke längre taga höglofl. ridderskapets och adelns uppmärksamhet i anspråk, utan vill fatta mig kort i det ringa jag vidare har att tillägga. Mvn hör någon gång sägas att pressen behöfver en tygel. Jag svarar att hvad den behöfver är lag. m jag begär en fri press, så är det icke derföre en tygellös, och jag fordrar blott att pressen i sitt för ållarde till det allmänna skall ställas i likstämmighet med alla andra, d. v. s. hvarken öfver eller utom lagen, utan under densamma, så i afseende å ansvar som skydd. Den fria pressen är för samhället hvad solen är för naturen — den bemtter egenskapen af att ega en upplysande, värmande, wlstrande kraft; den är den eld, som upplysande och värmande skall gripa in i alla förhållanden, men såsom elden måste äfven den vårdas och bevakas för att icke urarta till en förstörande låga. Det är dock icke godtycket detta vårdarekall bör anförtros, det är lag. Jag får derföre till alla delar förena mig med den ärade petitionären nuder uttryckande af den önskan och förhoppning, att den preventiva censuren för alltid måtte afskaffas samt ersättas af en fullständig tryckfrihetslag, hvartill förslag, enligt bvad upplyst blifvit, genom regeringena försorg allaredan lärer vara utarbetadt för att ständernas ompröfning föreläggas; ty endast genom oförtydbara och okränk posit:va lagbestämmelser kunna hithörande förhällanden bringas i harmoni med vårt öfriga lagskipningsväsende och pressen säledes bli tillförsäkrad att såsom hvar och en annan dömas endast i enlighet med och i stöd af besvuren lag, hvilken jag, i anseende till ämnets omätliga vigt, anser öra erhålla karakteren af grundlag.