STOCKHOLM den 5 Dec, Efter hvad man kunde sluta af den verksamhet, som vårt kabinett förut utvecklat i den dansk tyska frågan, var det ganska na turligt, att det icke kunde törhälla sig passivt vid den nya och hotande fasa, hvari denna fråga på sista tiden inträdt. Man erfar också nu, att vår regering genast efter mottagande af de första telegrammerna om Augustenborgarens uppträdande och de dermed förenade symptomerna af den tyska nationalförblindelsen, vändt sig med en klar och energisk framställniog i ämnet till de makter, som undertecknat Londontraktaten. Köln. Zeitang? meddelar följande depesch från grefve Manderström till Sverges-Norges diplomstiska agenter hos de fem stora makter, som äro medundertecknare : Stockholm den 20 Nov. 1863. Telegrafen har i dag bragt oss den underrättelsen, att prinsen af Augustenborg, enär hans fader afstått sina påstådda rättig heter, utfärdat en proklamation, hvaruti han förklarar sig hatva öfvertagit regeringen öfver hertigdömena Slesvig oeh Holstein. Derjemte underrättar man oss, att furstarne af de sachsiska hertigliga linierna erkänt be mälde pretendent i nämnde egenskap, samt att storhertigen af Oldenburg protesterat emot arfföljden i hertigdömena. Alla dessa förhållanden äro lika många ingrepp uti Londonkonventionen af den 8 Maj 1852, hvilken beslöts i ändamål att stadga successionsordningen i konungariket Danmark och att häfda detta rikes oafhän gighet såsom nödvändig för upprätthållandet af den politiska jemnvigten inom Europa. Danska monesrkiens integritet är genom detta försök allvarsamt hotad att beröfvas hertig dömet Holstein, som utgör en at denna kronas skönaste prydnader. Ett icke mindre vådligt angrepp lider denna monarkis oathävogighet genom de tyska furstarnes anspråk att vilja bestämma öfver hertigömet Slesvigs öde, hvilket land aldrig hört hvarken till romerska riket eller tyska förbundet. Det gäller numera icke en förbundsexekution i en af de till sistnämnde statskorporation hörande provinser, utan åtgärder för hertigdömena Slesvigs och Holsteins ekiljande frän danska kronan till förmån för en apanagerad tysk furste. Vi betvifla icke att denna fråga skall framläggas inför tyska förbundsdagen, hvilken väl kunde blifva förledd att tillerkänna sig rättigheten att å egen hand besluta öfver ett icke-tyskt ands öde. Under dessa omständigheter anser sig konungens regering, såsom en af deltagarne i Londonkonventionen, befogad att hos de makter, hvilka undertecknat berörde fördrag, begära upplysning om hvad de i denna sak ämna göra. Icke derföre att hon för ett enda ögonblick kunde lemna insteg åt den tanken, att någon enda bland dessa makter skulle hysa den afsigten att vilja undandraga sig så högtidligt åtagna förbindelser, utan emedan hona anser det iovgalunda olämpligt att de undertecknande makterna öfverenskomma om den väg som bör beträdas och de åtgärder som böra vidtagas tör ett förhindra ett röfveri begånget emot en furste, hvars rättigheter blifvit af dem erkända, och för att afvända den fara, som hotar den europeiska politikens jemnvigt. Jag ber er att för h. exc. utrikesministern uppläsa: denna depesch och att deraf lemna en afskrift, äfvensom att gifva tillkänna, att konungens regering å sin sida hoppas er hålla till svar en opinion angående denna vigtiga angelägenhet. Manderström.?