Biskopsvalet i Carlstad. Oaktadt den öfverallt i landet tilltagande öfverlygelsen om biskopsembetenas umbärlighet, för utt icke säga olämplighet för våra dagar, ingripa dock deras innehafvare så djupt i alla våra samhällsfrågor, ätminstone de verldsliga, att tillsättningen ar ett ledigt stitt I motses med ingen ringa: grad af spänning och oro. Carlsteds stift: har nyligen förlorat sion herde, och valet al hans efterträdare är omedelbart förestående. Under mindre upprörda tider än den närvarande skulle säkert detta val motses med allmännare uppmärksamhet än nu är fallet? men äfven nu är det många och talrika klasser, för hvilka det ingalunda är likgiltigt hvem som skall fatta Agardhs kräkla. Det ges tre slags biskopskandidater, snil-: len, prelater och prester. Agardh hörde till de förstnämnda, han lyste som en meteor och värmde äfven; men på hvilken bögre embetsmannaplats som helst skulle ban med sina stora vyer, sin hänförand vältalighet och — tilläggom det -— sin ge-. visliska regellöshet hafva uträttat mera än han gjorde som biskop i Carlstad. Hans! värmaste efterträdare var intet snille, ej en gång prelat; men han ville göra nytta och var icke rädd om besväret. Derföre bar han också, utan nägra lysande pelketekergrn der sin korle embetstid utvättatätskillgtgodt och redbart både för religionsvården och läroverken, men snillena ä o tunnsådda ja för lider, och koappäast torde stiftets röstberättigade prester tända sina lyktor för att söka ett sådant. Sjelfva Wieselgren, fastän talare som få och zelot såsom ingen, torde ou hafva föga sympatier att påräkna. Å terstå prelaterna och de vanliga presterna. Främst bland de förra står vid innevarande riksdag domprosten A. N. Sundberg, strå lande af ungdom, ärelystnad och framgång. Hvad vill raan mer? Ife foctet! För nå