STOCKHOLM der 1 Dec. Underrättelsen derom, att engelska kanalflottan redan i dag afgår till Öresund kom mer utan tvifvel att i någon mån verka säsom kylande pulver på den bullrande tyska fanatismen — åtminstone för någon tid och så vida ej kejsar Napoleon skulle finna lämpligt att på ett eller annat sätt underblåsa densamma. Denna floatas syftemäl är tillräckligt klart, När Times säger, attflottan begifver sig till Köpenhamn, för att salutera vid kröningen, så ligger misstaget så i öppen dag, att det knappt behöfrer påpekas. I fall Christian IX skulle komma att krönas, — en ståt hvarom Fredrik VII aldrig bekymrade sig — så lärer väl denna högtidlighet icke komma att ske förr än framåt nästa sommar, förutsatt att tidsomständig heterna icke då lägga hinderi vägen. Deremot är det en möjlighet att den engelska flottan på Köpenhamns redd kan komma att deltaga i sorgsaluten vid Fredrik ViI:s bisättning. Men att England blott för ett sådant ändamål skulle afsända en stor örlogsflotta lärer väl knappt ens den mest sangviniska tysk kunna förutsätta. På alla håll och kanter finner man nu den europeiska pressen sysselsatt med dessa angelägenheter. Den har nu kommit till full insigt derom, att denna dansk-tyska fråga, som genom de långdragna förbandlingarne hade blifvit så tråkig och som man derföre gerna undvek att tala om, i gejelfva verket är ganska enkel och att ur densamma, innan man vet ordet af, kan utveckla sig ett europeiskt krig. Genom de sednaste händelserna framstår det åter helt klart, att Tyskland må tala så mycket det behagar om förbundsrättigheter i Holstein och om augustenborgska arfsanspråk o. 8. v., så är det syfte, som ligger under alltsammans ingentiog annat, än att kunna få en förevändning till att söka eröfra och med Tyskland införlifoa Slesvig. I Sverge är uppfattningen af dessa förhållanden i sina hufvuddrag nu så allmänt stadgad, att det är öfverflödigt att vidlyftgare orda derom. Alltsedan år 1846, då Christian VIII utfärdade sitt öppna brefrörande oomtvistligheten af den gemensåmma arfsföljden för Danmark och Slesvig, har om dessa saker så mycket blifvit skritvet äfven i Sverge, att åtminstone det allra hufvudsakligaste torde stå klart för allmänheten. Det torde emellertid kunna vara till något gagn för dem, hvilka vid den diskussion, som nu föregår inom den utländska ressen och vid de konflikter som kunna omma att ega rum, önska ha några be. stämda utgångspunkter för sitt bedömande, att så kort och koncist som möjligt sammanfatta de omständigheter, hvilka inför hvar och en, som icke är alldeles förblindad af fanatiem, göra det alldeles ovedercägligt, att de tyska påståendena sakna hvarje skymtafgrund. Den tyska trosdogmen i denna sak, som betraktas såsom så gifven och en gång för alla fastställd, att det icke kan komma i fråga att öppna sina öron för någon invänding deremot, består deruti, att hertigdömena Holstein och Slesvig äro sjelfständiga och med hvarandra oupplösligt förenade stater, och att i dem tronföljden endast eger rum på den manliga linien, samt att till följd deraf nu prinsen af Augustenborg är legitim hertig öfver båda dessa länder. Hvad som med afseende bärpå förtjenar ihågkommas är hufvudsakligen följande: 1. Slesvig har från urminnes tider varit danskt; det är genom väld och förtryck man lyckats, först under holsteinska grefvar, som erköllo det i förläning af den danska kronan, och sedermera under tysktalande och tysksinnade danska konungar, att undantränga danskheten i landets sydligaste del; men den plattyska dialekt, som der talas, är ännu alldeles uppfyld med danska ord och vändningar, samt står i sjelfva verket långt närmare till danskan än till det högtyska skriftspråket. 2. Det af tyskarne alltjemt såsom bevis för att ett Schleswig-Holsteint rättsligen existerar, åberopa de löfte som Christian I år 1460 afgef till prelaterna och ridderskapet i Holstein och Slesvig, att hertigdömena skulle blifva Sevigt tillsammans odeladeX,s..knar hvarje skymt af statsrättslig betydelse, ty detta löfte innebar endast, att hvardera hertigdömet icke framdeles skulle sönder styckas i mindre delar mellan flera arftagare, samt i annat fall blott att Holstein ej skulle skiljas från Slesvig, för att på detta sätt hällas fast vid Danmark, hvarifrån Slesvig såsom rikslän icke kunde skiljas; löftet var vidare ogiltigt, då konungen icke hade någon rätt att gifva det, utan det danska riksrådets och ständernas bifall, och blef derför heller aldrig hållet. 3, År 1721 blef Slesvig, efter att ha varit utparcelleradt på hvarjehsnda sätt, åter införlifvadt med danska kronan, enligt den för konungariket gällande tronföljd, under de stora europeiska makternas garanti. 4. Sedan dess har Slesvig oomtvistligen utgjort en integrerande del at Danmark. Det har aldrig hört till Tyskland, och Europas statsrätt vet icke af någon emellan TyskJand och Danmark liggande stat med namnet Slesvig, utan der Tyskland slutar, vid Eidern, der tager Danmark vid. 3. De augustenborgska anspråk, som nu begegnas såsom en förevändning, ha redan från äldre tider tillbaka saknatall grund, ty Augustenborgarne härstamma hvarken från konung Fredrik III eller gottorpska hertigen med samma namn, hvilka voro de första, hvar ; inom sitt hus, som förvärfvade arfsrätten ; och skola anspråken åter stödjas på den gamla länsr ätten, så de äro alldeles förverkade, derigenom att icke blifvit iakttaget hvad som enligt länsstatuterna hörde till länsrättens bevarande, nemligen en vid hvarje länsskifte förnyad begäran om länsrätt. så s( 6. År 1786 underskref den dåvarande jlu hertigen af Augustenborg en bögtidlig akt,;n hvari han förklarade, att hans efterkommande ieke hade någon arlfsrätt, vare sig i konun-,; gariket eller hertigdömena, annat än den de BOR OR TN mt ar ft