PUVAARR VILLE BÄSTIS A IA, UMAR VÄBEEUSR IRENE ne t.r en sådan, ehuru man förbehåller sig att få göra densamma efferåt. Hvad åter beträffade önskvärdheten af att utskottet borde hafva yttrat sig om den närvarande politiska ställningen, så ville tal. för det första erinra derom att man i reciten ej plägar upptaga andra yttranden än sådana som behöfva vederläggas; men här var ju intet att vederlägga och vidare fästa uppmärksamheten på, att för att i detta hänseende kunna fälla ett bestämdt omdöme och afgifva ett yttrande värdigt rikets ständer, behöfdes först och främst några bestämda fakta, en fullständig upplysning om ställningen. Utan tillräckliga fakta, kan man icke draga några bestämda slutsatser, och ett lösligt resonnerande it och dit hade väl varit temligen olämpligt. Hr Björck förklarade sin åsigt vara, att man egentligen hvarken kan lägga re resentation eller regerieg till last om inom försvarsverket behof kuana finnas som måste fyllas. Och det är just dessa behof, som genom denna korgl. position blifva tillgodosedda. Den afser j a mens mobilisering, men materielens komplettering. Man kan således helt och hållet tills vidare lägga ad acta hr krigsministerns yttrande om kostnaden för ett krig. Om man vill, kan man dessutom gerna se en politisk demonstration uti nämnda kongl. proposition. Men inga. lunda hade det varit lämpligt att statsutskottet eller rikets ständer hade genom något yttrande sökt bestämma vigten af densamma eller rigtningen och grönsen derför. Ettsådant yttrande kunde man i alla händelser, såsom den nyss föregående talaren upplyst, ingalunia afgifva i saknad af tillräckliga fakta. Och för ingen del kunde hr Björck, såsom den förste talaren, finna något inkonstitutionelt i detta utskottets förfarande. Det sannt konstitutionella i denna sak, är just att med fullt förtroende lemna summan i regeringens hand. Man har velat lemna regeringen ett förtroendevotum, och ingen torde väl kunna neka att höjden af den utveckling det konstitutionella samhälltt är mäktigt, är just en sådan öfverensstämmelse mellan regering och folk, att representationen finner sig kunna visa styrelsen ett sådant förtroende. Med anledning af hvad här i fråga om Sverges politik i danska frågan af hr Hierta blifvit yttradt, ville tal. i korthet tillkännagifva sin åsigt vara den, att Sverge i denna sak icke blott stär på samma linea som de öfriga garanterande mak terna, utan äfven har ett intresse mer och särskildt att bevaka. När styrkans rätt så oförbehållsamt af tyskarne proklameras, när på Danmarks bekostnad Tysklands gränser i norr skola afrundas, så kan man i sanning ej veta hvar det skall stanna, och man torde få medge att vår position med elier mot vår vilja blir något framför alla andra, Hr Loven ville tillkännage att han var bland dem som första gången yrkade propositionens bordläggning, men att han sedan funnit ordalagen i densamma särdeles vil valda samt ansett densamma icke böra till någon fdskussion böra föranleda. Ansåg utskottet hafva väl förfarit. I fråga om krigsministerns yttrande rörande kostnaderna för förande af ett krig, ansåg tal. sig böra uttala sin öfvertygelse att om man skulle gå in i en verklig :ranskning, den skulle befinnas för hög. Hr Lindeström yttrade några varma ord om nödvändigheten af att icke draga sig undan då pligten manar, och att då fäderneslandets intresse så kräfver öra uppoffringar. Hr Henschen uttryckte i korthet sin åsigt vara den, att man med fullkomlig trygghet kunde lemna denna fråga i regeringens band. Hr Ljungberg anmärkte, till svar å hr Wallenbergs yttrande, att ständerna i allt fall hade pröfningsrätten efteråt sig förbehållen, att, då krigstrumpeten ljöde och representationen kallades tillsammans för att bevilja medel till krigets förande, vore det för sent att uttala sin kärlek för freden. Beträffande hr Björcks invändning, att det vore sannt konstitutionelt att, utanordande om egna åsigter, lemna regeringen fuil frihet att handla, genmälde talaren att det syntes honom vara en besynnerlig uppfattning af konstitutionalit, att man skulle med absolut tystnad förbigå de frågor, som gälla nationens väl eller ve, då man likväl ifrigt debatterade den minsta obetydlighet. För sin del ansåg talaren att, om denna åsigt vore den rätta, man med allt skäl kunde på lika sätt lemna de små fråorna å sido, samt att det under sådana förhålanden icke vore lämpligt äska årliga riksdagar. Ett riksmöte hvart tionde eller tjugonde år skulle utan tvifvel uppfylla det ändamål man hädanefter kunde med dessa möten afse. I anledninz af tvisten om kostnaden för ett krigs förande, upplyste talaren att en högre, sakkunnig militär (grefve Björnstjerna) uppgifvit, att kostnaden för kriget till Norges förvärfvande uppgått till 40 millioner rdr banko. Sedan diskussionen blifvit förklarad slutad bilölls, såsom vi redan i lördags nämnde, betwänkandet enhälligt. Samma utskotts betänkande n:r 210, om bere dende af tillgångar för det till försvarsverkes fullständigare ordnande af K. M:t äskade krediiv, gaf också anledring till en stunds liflig diskussion. Utskottets förslag om att lägga densamma på den allmänna bevillningen och såle les åstadkomma den genom direkt beskattning, rönte motständ af hrr Henschen och Ekholm; det vore nemligen fullkomligt onödigt att betunga landets invånare med en ny skatt, då så stora sfverskott funnes eller komma att finnas i riksgäldskontoret, att de voro alldeles tillräckliga ör ifrågavarande ärdamål. Å andra sidan sökte hrr Wallenberg, Murin och Ekman visa dels att genom lilla och stora krediivet dessa öfverskott i händelse af behof redan voro anvisade, dels i allmänhet olämpligheten af len indirekta beskattningen. Dessutom vore det illdeles icke visst densamma skulle komma att nbringa så mycket som man väntade; hvar och en borde väl veta huru under ett krig handel och industri ligga nere. Hr Björck önskade en förändring i det 2:a mom. utbytande af orden 1 uillion mot en half million, och hr Rinman en redaktionsförändring i 1:a mom. Vi hafva redan i lördags berättat utgången, hurusom ett af hr Henschen formuleradt förslag segrade på den förseglade sedeln. DAGENS PLENA. Ridderskapet och Adeln. Statsutskottets utlåtande n:r 242, i anledning if återremiss å memorialet n:r 235, bifölls utan sfverläggning. Hr ÅA. v. Francken förklarade, med anledning ff utrikesministerns för några dagar sedan uttaade önskan, att de, som vilja interpellera mivistrarne måtte, i enlighet med bruket i andra änder, sådant på förhand tillkännagifva, att han afseende på de delar af sjöförsvaret, som stå sammanhang med hans motion, ämnade inerpellera sjöministern, så snart statsutskottets atlåtande nir 241 förekommer till behandling. Hr R. Th. Cederschiöld uppläste en protest mot let sätt, hvarpå statsutskottet behandlat de sedvaste motionerna om försvarsverket, i det man j afvaktat delfåendet af de vid remissen afgifna yttranden, anhållande att denna protest måtte emlikt 52 paragrafen riksdagsordningen de öfiga stånden meddelas, på det att de skulle ervålla kunskap om diskussionen och det grund: agsvidriga behandlingssättet innan de företogo rägan till afgörande. (En röst hördes härvid vegära protesten på bordet.) Hr G. W. v. Francken upplyste med anledning äraf att, när ämnet förevar på utskottsafdelingen, hade han muntligen iemnat redogörelse ör den vid remissen förda diskussion, hvilket t äfven vore det lämpligaste, enär man i utottet, liksom i stånden, sällan hör på hvad — Cederschiöld hyste visserligen allt örtroende till hr v. Franckens upplysning och