skotts utlåtanden vid dylika, föregående tillfällen icke förete något liknande, lemnat ett enkelt ja till den k. propositionen, halva nu 3:ne stånd, likaledes utan att uttala någon egen åsigt il ämnet, afgifvit sina vota — en tystnad, som, i; en så kritisk period som denna är, tilläfventyrs skall af mången här i landet och af än flera i utlandet tydas såsom en ständernas benägenhet för krig, hvilken, efter min tanke, icke är för handen. Man talar ofta, och med skäl, om lyckan af att ega en konstitutionel regering; men sedan man omsider anser sig ha kommit derhän, och då den vexelverkan emellan regering och folk, som tillhör det konstitutionella statslifvets karakter, skulle uppstå, då kastar sig representationen sjelf tillbaka på den absolutistiska regimens väg och uppbjuder allt för att ingifva regeringen den föreställning, att rikets ständer icke hafra någon egen mening eller, åtminstone, icke behöfva derom tillfrågas. Man glömmer att nationen, som nu i den lifsfråga, som upptager allas sinnen, sväfvar emellan fruktan och hopp, har rätt att af sina i en sådan tidpunkt församlade ombud fordra, att dess tänkesätt, dess intressen och dess behof frambäras inför tronen; och man förgäter på samma gång, att en upplyst och samvetsgrann regering måste finna sig föga tillfredsställd af att, utan allt stöd af en utaf representationen uttalad opinion, nödgas ensam bära det omätliga ansvar, som afgörandet af landets öde i en så skickelsediger period innefattar. Hvad sjelfva saken angår, är jag öfvertygad att inom detta stånd icke finnes någon, som icke med sann tillfredsställelse emottagit det tillkännapifvande, KE. M:t, uti dess nåd. proposition, benagat lemna, att K. M:t icke ingått några förligtelser till grannriket, som kunna rubba det yckliga fredslugn, hvaraf Sverge är i åtnjutande och hvaraf det ovedersägligen har ett sannt behof. Det finnes väl knappt något land i verlden, för hvilket vi känna ett mera hjertligt deltagande, än det vi hysa för Danmark, och våra varmaste välönskningar följa alla dess sträfvanden att bekämpa Tysklands öfvermod och inländska upprorsstiftare. Men den invecklade dansk-tyska tvistefrågan kan svårligen lösas med svärdet, allraminst med de förenade rikenasi allena; och under närvarande förhållanden, då; ett krig hotar att utbryta emellan stormakterna, i hvilket Sverge kan nödgas deltaga, skulle vi genom att blotta vårt eget land och egna våra försvarskrafter åt en främmande makts tjenst, äfventyra mera än vårt välstånd; vi skulle sätta Sverges sjeljbestånd på spel och låta vårt eget land blifva ett lätt byte för en rofgirig granne, utan att likväl ha kunnat på ett sannt och varaktigt sätt gagna Danmark. Låtom oss nemligen äfven antaga att den allierade armån i en eller par drabbningar besegrade tyskarne, så ligger det ju för en dag, att dessa, som hafva nästan outtömliga ressurser i folk och penningar, skulle med fördubblad styrka återkomma; och blefve vi slagna, skulle vi ju icke utan vanära kunna underlåta att med nya uppoffringar häfda den roll och de förbindelser vi åtagit oss. Faran af att, annorlunda än med de bona officia regeringen i diplomatisk väg kun lerhna, inveckla sig i denna, för närvarande åtminstone, olösliga härfva, är således ögonskenlig; och den förminskas i sanning icke deraf att på Danmarks tron uppstigit en tysk prins, hvars sympatirer för det stora fäderneslandet sägas. ännu I viss mån bibehålla sig, samt att den tyska eröfringslustan vunnit ny cggelse genom en tronpretendents arfföljdsanspråk. En garanti mot det fredsbrott, man befarar, ligger, efter min tanke, äfven deruti, att ett defensivförbund med Danmark icke är tänkbart utan en ömsesidighet, hvarpå Danmark genom dess ställning till Ryssland lärer vara förhindradt att ingå, och det är äfven naturligt att svenska re(eringen, huru gerna vestmakterna än önska att : et annars så förbisedda Sverge skall i detta fall ! laga försteget, icke skulle åtaga sig att med vapenmakt understödja danskarne, utan att hafva illförlitligen försäkrat sig derom, att både Frank-: e och England samtidigt med Sverge och aktivt stå Danmark. Men besluta sig vestmakterna :! I ett fälttåg för detta ändamål, då är äfven : Sverges svaga bistånd temligen öfverfiödigt; tyl. leras makt, eller till och med en bestämd förclaring om deras beslut, är otvifvelaktigt, för ig allena, tillräcklig att afvärja den tyska invasionen. I den öfvertygelse således, att det nu begärda ; creditivet endast har till ändamål att försätta i regeringen i tillfälle att utveckla all den verksamhet till förstärkande af landets eget försvar, l. om tidsförhållandena och Rysslands väldiga rustningar påkalla, tillstyrker jag bifall till,den zongl. propositionen. d Hr HBidderstad var i sistnämnde hänseende vf motsatt mening med den föregående talaren. en sädan sak var det af vigt att utskottet gaf egeringen ett förtroendevotum, att folk och resering inför utlandet syntes fullt eniga. Men talaren hade en annan anmärkning mot betänsandet. Talaren trodde nemligen att utskottet: af den å riddarhuset försiggångna diskussionen, särdeles af krigsministerns derstädes afgifna ytt! rande, kunnat taca sig full anledning att göraj:s sig reda för de behof, hvartill detta anslag skulle komma att användas. Talaren hade med någon ör såning tagit del af detta sistnämnda anföranle, hvilket han ansåg inn fatta en stor öfverIrift. Om man närmare analyserar den beräkning öfver kostnaden för ett krig, som ministern I: ler afgifvit, får män det resultat, att, äfven efer afdrag för hästar och materielens underhåll, var karl skulle komma att kosta 2 rdr 7 örel? om dagen, en summa, hvari orimlighet låge i i! slar dag äfven för den med ämnet mest oinvig-j! le. Att afgifva en sådan högt tilltagen beräk! j L 1 ning vore att slå blå dunster i ögonen på nationen, att rent af skrämma d:n från krig eller Atminstone att söka ofördelaktigt inverka på opinionen härom. Det vore lätt att med exempel från andra länder, från andra armåer bevisa omöjligheten af att kostnaden kunde bli så stor och, intill dess en detaljerad bevisning blefve framlagd, ville talaren ta sig friheten att betvifla dylika uppgifter. Hr Hierta ansåg att det visserligen ur konstiutionell synpunkt kunde synas underligt att reseringen nu framlemnade en proposition om försvarsverket, då regeringen redan i sin proposiion om fjerde hufvudtitein vid riksdagens början antages hafva uppgifvit alla behof i detta hänseende och dessutom tvenne kreditiver blifvit anvisade till begagnande vid oförutsedda eventualiteter. Emellertid hade utomordentliga i händelser inträffat, som fullkomligt rättvisade upifvandet al en sådan kongl. proposition, och al. vore öfvertygad om att hela landet förstod och gåfve sitt bifall till de fredliga afsigter, som ordalagen i denna proposition uttryckte, likasom också den redan af tre stånd blifvit bifalln och äfven här komme att bifallas. Tal. rodde sig emellertid skyldig att upplysa, attinom riksgäldsafdelningen, der propositionen först behandlades, den mening låtit höra sig att maa i sitt svar till K. M:t skulle accentuera och betona detta fredliga uttryck i propositionen, denna K. M:ts premiss, till förstärkande af K. M:ts önskan om fredens bibehållande och till att indirekt gifva regeringen en uppmaning om bibehållande af samma fredliga politik. Tal. injek härefter i en historik af den så kallade ansk-tyska frågan, hvilken han ansåg väsendtligen hafva genom de gista dagarnes händelser förlorat sin förra karakter. Detärej längre exekution som hotar, men ett successionsoch eröfringskrig; och i afseende härpå har SvergeNorge ingen annan ställning till frågan än de sfriga makter som garanterat London-protokollet, och med dem bör Sverge gå hand i hand till försvarande af Danmarks rätt, men ej särskilja sig från dessa eller åtaga sig några särskilda förbindelser och blottställa sina egna och It Anna InMtrEnALAR Rat ERT ERNER