I anledning af vår uppsats i numret föl den 21 dennes om den förändrade ställning hvari frågan om en förbundstraktat mellar Sverge och Danmark kommit genom konung Fredriks död och om nödvändigheten af ga. re. tier i afseende på den nya regentens poli tik, yttrar Fedrelandet för sistl. onsdag: Det faller af sig sjelf att vi danskar, som icke se någon annan dräglig eller möjlig framtid för Danmark än i förening (Sam: fund?) med det skandinaviska norden och som vilja köpa detta förbund — hvilket man lika litet som någonting 1 nnat godt få för intet — med hvilken rimlig uppoffring som helst, den der icke går vår national. ära och inre frihet för nära — att vi icke kunnå hafva någonting alls emot att Sverge betingar sig säkerhet i afseende på Danmarks framtida politik. Hvad oss beträffa hafva vi städse förutsagt att derest för bundstraktaten skulle blifva någonting an: nat än en tom demonstration för att bringa det tyska förbundet till besinning, — derest den skulle vara, åstadkomma och lemna något verkligt ömsesidigt betryggande för ländernas framtida fred; — så måste den föra med sig gemensamhet i den ut ländska politiken, så måste Sverge såsom den mäktigaste af de tre förbundna staterna komma till att utöfva ett visst inflytande på och hafva en viss tillsyn öfver våra diplomatiska förhållanden, hvaremot vi Danskar icke hafva någonting att invända, emedan det skulle lända till den gemensamma sakens bästa. Ja, vi hafva aldrig någonsin tänkt oss någon allians mellan de nordiska rikena uten ömsesidiga garantier; vi hafva i början af förra sommaren sjelfva sökt bringa sådana garantier under diskussion, och vi hafva, rent ut sagdt, varit litet för undrade då konung Carl XV under sitt vistande här bragte ett försvarsförbund på tal och tycktes vilja nöja sig med den garanti som låg i konung Fredriks personlighet; huru osäker denna var hafva vi nu erfarit. Men å andra sidan synes det fortiarande böra nödvändigt vara af lika intresse för våra brödrafolk att upprätthålla Danmark såsom nordisk stat, antingen dess konung heter Fredrik eller Christian. Utan all fråga har det förtroliga, broderliga förhållandet mellan nordens konungar kunnat utomordentligt mycket bidraga till att befästa folkens förbund, och-det skulle ha varitihögsta grad önskligt att statsmännen hade begegnat tiden i större omfattning än som skett; men då nordens begge konungar äro konstitutionella, så beror deras staters inbördes förhållande dock icke uteslutande eller företrädesvis af furstarnes tänkesätt. Folken kunna hjelpa sig fram sjeltva, och furstarne skola icke gerna kunna undgå att följa med. Öch då nu konung Christian den nionde, om än efter något betänkande, har sanktionerat den gemensamma grundlagen för Danmark och Slesvig af 18 November