Danmark. Med gammal kännedom om den förmåga att agitera och göra buller som finnes hos den mängd holsteinska advokater och prester, hvilka efter händelseraa 1848—50 blifvit spridda omkring i Tyskland, hafva vi alltid till sina behöriga dimensioner reducerat betydelsen af alla dessa uttalanden af diverse småregeringar, nationalföreningsafdelningar samt folkmöten, hvilka de tyska telegrafagenterna och en stor del af den tyska pressen skyndat att utbasuna på sådant sätt, att ifrågavarande demonstrationer på afstånd skulle taga sig så storartadt ut som möjligt. Vi ha sedan lång tid tillbaka vant oss så mycket vid en mängd radomontader från det hället, att vi dervid ej fästa en alltför stor betydelse. Det som i sjelfva verket förefallit oss mest bebådande ett krig, bland allt som vi på de sednaste dagarne förnummit, är det telegram som i går redogjorde för innehållet af en artikel uti den halfoficiella franska tidnin gen ConstitutionnelX, på följande sätt: 4Constitutionnel yttrar i en artikel sin förvåning öfver att England söker förmå makterna till ett krig för Danmarks skuld. Danmark, säger tidningen, är visserligen Frankrikes gamle vän och bundsförvandt, men Tyskland har äfven rättmätiga anspråk på dess sympatier. Frankrike vet att akta folkviljan och nationaliteternas rätt. Tidningen uttalar till slut den åsigt, att den dansk-tyska frågan är en af dem, som ej böra afgöras af stormakterna allena, utan af. alla europeiska makter. Vi se i denna halfofficiella artikel en bekräftelse på hvad vi genast, då dessa tyska rörelser uppstodo, förutsade i afseende på den politik kejsar Napoleon skulle följa i afseende på dem. Han ser i dem ett iörträffligt uppslag till ett europeiskt krig, och att hämnas på England för det sätt hvarpå det lemnat honom i sticket i denpolska frågan samt binda det vid hans politik, så att det icke kan komma löst. Och skulle återigen både England och Österrike äfven nu vilja undvika kriget, så ser han i de förvecklingar, som uppstått ett ypperligt tillfälle att). tvioga dem till deltagande i kongressen. Artikeln har sålunda ett tvåfaldigt syftemål. Först eggar och uppmuntrar den utan tvifvel de tyska småstaterna och den tyska pressen att gå längre och gripa sig an medl: mera ifver. Men dessa på ett ofticiöst sätt framkastade eggelser förbinda kejsar Napo-l. leon till alldele2 ingenting; och vi skulle vilja våga hundra emot ett, att ett annati halfofficielt blad, la Patrie4, hvars redaktion temligen väl känner till de danska förhållandena, uppträder med en artikel, som ådagalägger, att tyskarne bete sig såsom galningar och att de augustenborgska anspråk, på hvilka de nu vilja fota sina de monstrationer äro alldeles falska och icke ha det allraringaste att betyda. Om ettsådant uttalande bekymra sig tyskarne naturligtvis icke det ringaste, men Constitution nels artikel användes med stor flit att gjuta olja på elden och framhålles såsom en garanti för att ett tyskt krig för att eröfra Slesvig icke skall möta något motstånd från Frankrikes sida. Flammar sålunda krigslystnaden upp i Tyskland och vilja England och Österrike, hvar å sin sida, undvika kriget, så återstår dem ingenting annat än att hänskjuta saken till den napoleonska kongressen och förklara sig beredvilliga att i densamma deltaga. Skulle denna sak komma att behandlas å en europeisk kongress, så är det en stor lycka, att den gemensamma grundlagen för Danmark-Slesvig nu är en fait accompli, vid hvilken man icke kan röra, utan att göra ett alldeles otillständigt ingrepp i Danmarks rätt att på egen hand ordna sina inre angelägenheter. Upprätthållandet af denna grundlag och understödjandet af den ministår, som genomfört densamma, måste sålunda . ofelbart blifva lösen för alla de danska pa-). trioter, som icke önska ett återupprättande af en absolutistisk tysk-dansk helstat. Oml bondevännerna? i Danmark nu skulle före-. nasina bemödanden med de reaktionära, för att omintetgöra grundlagen och störta minietåren, så skulle de derigenom begå samma oförlåtliga fel som de begiogo 1852 i fråga om helstatsanordningen och 1853 i arfföljdsfrågan, men icke nog härmed — de skulle, om de för tillfället lyckades att genomdrifva en så förderflig pohtik, utan tvifvel för alltid förstöra idån om nordens enhet, hvilken ids inre sanningoch nödvändighet på den sednaste tiden eljest synes med allt större klarhet och bestämdhet ba gjort sig gällande hos nämnde i många hänseenden aktningsvärda och framför allt väl organiserade parti. Hvad åter sjelfva de augustenborgska anspråken angår, så behöfver man icke RE det allraringaste sätt frukta, att de skulle röna något erkännande af en europeisk kon-:. ress. De äro på förhand underkända af de fem stormakterna samt Sverge-Norge, och de äro så helt och hållet grundlösa, att väl näppeligen någon regeriog -— kanske icke en gång den coburgska — kan vilja vidhålla dem uti en församling, der det icke) gäller att göra populeritetsfiske i grumligtj vatten, utan att förhandla på staterättsliga grunder. Vi ha den djerfheten att påstå, det tyskarne inse, att dessa anspråk icke kunna hålla stånd inför den allraringaste granskning och att de sjelfva icke hysa de aliraminsta Myapalier för augustenborgarne, utan rätt innerligt förakta dem; men de anse sig kunna begagna dem såsom en fana — en i sanning bra smutsig och lumpen fana — för att under det falska namnet af ett suecessionskrig maskera hvad som i sjelfva verket, såsom hela verlden mycket lätt kan se, är blottjochibart ett eröfringskrig, för att ———— kunna komma i besittning af och med Tysk-1! land införlifva det danska landet Syd-Juti land, äfven kalladt Slesvig. — De af regeringen för försvarsverkets ordnaude begärda 3 millioner rdr äro nu af alla fyra stånden enhälligt beviljade, sedan i dag äfven borgareståndet fattat sitt beslut i ämnet. Man bör hoppas att med denna summa åtskilligt icke oväsendtligt skall kunna uträttas för att bringa vårt försvarsverk i ett mera tidsenligt skick, och det är äfven OSERIÖST YE SIE SKR AT I UMAR 5 RT