hafva en koapp timmas tid med vild häftighet deltagit i förlustelser. plötsligt blifva dyster och missnöjd. Med rynked panna och sammanbitna tänder gick han med hastiga steg ur salen, utan att vidare yttra ett ord till någon. En viss oreda uppstod härefter, då alla skyndade att draga sig tillbaka, och Carl af Montsoreau sökte en väg genom trängsein till det ställe, der hertigen af Guise var stående, i följd af sin resliga växt synlig öfver alla andra. Den unge grefven hade bemärkt under aftonens lopp. att hertigen länge och lifligt samtalat med en dam af ovanlig skönhet. Han hade jemväl hört henne bevämnas markisinna af Noirmontier samt uppsnappat ett och annat lätt skämt i anledning af hennes förmodade ömma förhållande till hertigen. Då han nu hann fram till den plats, der hertigen befann sig, såg han denna dam, lutande sig ned emot Maria af Clairvaut och inbegripen i samtal med henne, medan bon på den unga fröken fästede blickar, som på en gång uttryckte välvilja och beundran. Kom med, grefve, skynda er4, sade hertigen häftigt, fastän med dämpad röst, hvarefter de begge åtföljdes till de två damerna. Markisinnan yttrade just då till Maria af Clairvaut sin önskan, aft hon ville tillbringa ett par dagar på markisinnans slott helt nära staden vid stranden af Loire; men innan ännu hans myndling hunnit afgifva något svar, inföll hertigen med en bestämd och i viss mån sträf röst: uJag fruktar, min nådiga fru, att det icke äter sig göra.s Blodet rus.de upp till markisinnens kinder, medan hon syntes endast med svårighet kunna återhålla sina tårar, och hertigen ortfor: tLogåres, ledsaga Muaria till mina um i slottet. Jag anhäller deremot att få följa fru markisinnan till hennes vagn, då ag tillika kan få förklara, hvarföre min systerdotter icke kan hafva det oskattbara röjet att emottaga den bjudning, hvarmed i behapat hedra henne.s