för mobilisering och underhåll af en arme ;: på 50 å 60,000 man kommer troligtvis att! väcka mycket uppseende; 20 millioner för :! mobiliseringen, 7 millioner i månaden för: underhållet och dessutom de 9 millioner som förut finnas disponibla af ordinarie anslag, göra tillsammans för ett års krig en kostnad af 113 millioner, eller ungefär 2000 rdr för hvarje man! Lägger man härtill kostnaderna för flottans mobilisering och underhåll jemte dess ordinarie anslag, så skulle ett års krig förmodligen komma att förorsaka landet en utgift af 120 å 130 millioner. Detta synes ganska väl tilltaget, och särdeles intressant skulle vara att en gång få veta, efier hvilka grunder dessa beräknin gar blifvit gjorda. Det hela gör ungefärligen det intrycket, som om någon skulle säga: vill ni plåga oss med ett krig, så nog ska ni få betala det, eller bar ni så länge undanhållit armån dess rättmätiga anslag, så ska vi nu taga skadan igen och hugga till, så det förslårt. Att under sådana förhållanden de 3 millionerna äro en spottstyfver, finna vi helt naturligt; en såan summa skulle dock troligtvis under andra omständigheter blifvit ansedd som ganska storartad, och för densamma hade krigsstyrelsen sannolikt åtagit sig attuträtta ganska mycket. Men månne uttalandet af ofvannämnda öfverdrift — ty en betydlig öfverdrift måste man dock anse det vara — under nuvarande förhållanden verkligen är klokt, eller ens lämpligt för att understödja regeringens politik? Detär ju detsamma som att säga: Sverge kan icke föra något utländskt krig. Ty att svenskarne för att bjelpa andra nationer skulle underkasta sig en sådan urpoffring, äfven om kredit dertill beviljades, är otäokbart. Man åstadkommer således just motsatsen af hvad man önskar, som skulle vara att göra nationen stämd för ett krartigt understödjande af regeringens poitik. Lyckligtvis kunna krigskostoaderna för Sverge aldrig under nuvarande förhållanden bli så stora. Man har hittills ansett såsom ganska mycket, om Sverge kunnat bekosta ett försvarskrig inom egna gränser under ett års tid. Men att med egna medel föra krig utom landet, torde för oss vara alldeles ogörligt. Vi måste hafva subsidier, som motsvara större delen af krigskostnaderna. Man vill äfven veta, att i de pågående underbandlingarne ganska betydliga medgifvanden blifvit i detta hänseende gjorda. Äfven om krig skulle komma i fråga på annat håll, är vårt bistånd af för stor vigt, att de med oss i sådant fall förbundna makterna icke gerna skulle lemna betydliga bidrag till våra stridskrofters underhåll, så mycket mera som detta i alla fall blefve billigare än att så långt upp i norden föra motsvarande styrka af egna armåer. Subsidier torde vi i sådant fall således alltid kunna påräkna — och ofvanstående beräkning förfaller då. åtminstone såvida de h: fva afseende på svenska statens utgifter. Det är dessa betraktelser som man icke kunnat undertrycka med anledning af krigsministerns yttrande, och man hoppas utt genom deras uttalande icke halva gjort sig skyldig till Satt genom några oförsigtiga yttranden mcetarbeta K. M:ts afsigter. Den engelska och franska pressen fattade till en början icke hela betydelsen af konung Fredrik VII:s död och det nya uppslag, som den dansk-tyska frågan derigenom erhållit. Nu börjar man, isynnerhet i de engelska tidningarne, fipna den ena artikeln efter den andra, som visar att de temligen satt sig in uti situationen och i allmänhet bedöma densamma och tyskarnes under falska legimitetsanspråk illa maskerade erötringslystnad ganska riktigt. Economist yttrar uti en artikel härom bland annat följande: Lyckligtvis är domslutet icke synnerligen inveckladt, och våra läsare behöfva ej befara, att vi skola taga deras uppmärksamhet i anspråk för sådana finesser i bevisningen, som hittills alltid framdragits i tvisterna om Slesvig-Holstein. Stödjepunkten för denna tvist är ett så färskt fördrag som från år 1852 — och till på köpet ett fördrag, som är lätt att förstå — i hvilket Ryssland, Preussen, Österrike, Frankrike — som på den tiden stod under Napoleons presidentekap — England, Sverge-Norge och Danmark direkt deltogo, och hvilket Hannover, Sachsen, Wiirtemberg, Kurhessen, Oldenburg samt de flesta små icke tyska regeringarna efteråt biträdde. Detta fördrag undertecknades utan alla förbebåll af alla dessa makter och afgjorde en fråga, och endast en, nemligen successionen till tronen för alla nu under H. M. konungens af Danmark spira förenade områden? i händelse manlig afkomma i rätt nedstigande led icke funnes efter den numera aflidne konungen. Suecessionenöfver!äts åt prins Kristian af Slesvig-Holstein-Sonderburg-Gläcksburg, numere Kristian IX af Danmark, och alla under:ecknarne förbundo sig på det mest uttryckliga och ovilkorliga sätt att erkänna detta arrangement såsom bästa sättet att betrygga srundsatsen af den danska monarkiens integritet. Det fions ingen skymt af tvifvel om, att ändamålet med detta arrangement var att hålla Danmark och Slesvig-Holstein öreaade under samma spira, samt att de nakter, som undertecknade fördraget, erkände detta vara det särskilda ändamålet lermed. Trots denna formliga akt af de uropeiska och alla större tyska makter undantazandes Baiern), uppträder likväl ou len unge hertigen af Augustenborg med rfsanspråk å hertigdömena Slesvig Holstein, ch har utfärdat en adress till folket, hvilcen han undertecknar såsom deras hertig. fen i denna fråga ha visatt vårt ord i pant,