vid ett annat tillfälle vidröra dem. Son ordförande vid större offentliga sammanträ den har han i allmänhet visat mycken tak och röjt ett klart förstånd, ehuru det af öf verläggningarne visat sig, att landshöfdin gens mening varit, så att säga, af plurali teten förut känd, och hans tysta vilja har märkvärdigt nog, i de flesta fall blifvit der bestämmande och segrande. Vanan att se sin önskan, sin mening genomdrifven ha! utan tvifvel gjort friherren en och annar gäng öfvermodig och ofördragsam mot oliks tänkande, t. ex. mot doktor Karlberg, och haft den menliga inverkan, att då han såg sig vederlagd i lasarettsdirektionssamman trädet, han tillgrep, för att ?dräpa? sin mot: ståndare, det despotiska kraftuttrycket: ?En underordnad har icke rättighet att reflektera! Han skall lyda! Byråkrat af själ och hjerta, har friherre Sköldebrand deremot icke verkat stort för politiskt framåtskridande. Den byråkratiska stelheten hos chefen tyckes ha angripit en stor del af embetsmannakåren och äfven andra under honom icke subordinerande personer. En viss feghet att uttala sig, ett löj. ligt pultroneri råda här nu mera än förr. En kyhg politisk temperatur har under de sednare åren förmärkts i Kalmar och orten deromkring. Kalmarpressen har utan tvifvel också kännt inflytande häraf, ty den strider numera icke med den frimodiga värma och talang som förr i de libera!as leder. Sedan nu ordning och skick råda i länet, är en ennan fråga den, om icke de kraftiga åtgärder, som friberre Sköldebrand nödvändigt måst vidtaga, kunde utbytas mot ett humanare, men derföre icke slappt styrelsesystem. Vi äro fullt och fast öfvertygade om att friherren, vid lugn eftertanka, finner detta. Länets rätt-tänkande invånare anse, efter hvad vi tro, att den djupt och groft förolämpade läkaren af allmänna opinionen redan fått full upprättelse — den juridiska må bli hvilken som helst —, på samma gång de önska att friherre Sköldebrand måtte, under tyglande af sitt hetsiga lynne och visad aktning för olika meningar, fortfarande egha sin omsorg åt Kalmar läns angelägenheter. Det är naturligt, att en hög embetsman, sådan som landshötding friherre Sköldebrand, hvilken varit nödsakad att vidtaga flera ?kraftåtgärder?, måste ega många hemliga fiender, bland hvilka vi i främsta rummet räkna de försumliga embetsmän, som råkat illa ut för honom. De lära nu ikorus ropa: korsfäst! Korrespondenten, som icke kan dela denna skadeglädje, har deremoti denna uppsats sökt göra rättvisa åtlandshöfdingen Sköldebrands förtjenster, på samma gång han utan undseeode antydt hans fel. Vi anse oss ha bordt göra detta, emedan oviljan mot länets styresman hotar att antaga alltför stora dimensioner. Må man dock i stormen ihågkomma det myckna goda han ut rättat, icke helt och hållet glömma detta för hans felsteg. Hvilken menniska, hög eller låg, är väl fullkomlig? Bjelfva solen har ju eina fläckar. Y.