keansträngning, ordböjningar och ordfogningar för honom och för det vu lefvande språket främmande, hvilka till och med folkkolläraren ej känner ef den grammatik han läst i geminarinm. Svenska språket borde dock i bibeln till stafningssätt, ord, former, sammanfogniovg och tavkarnes tydlighet vara eil mönster al värdig enkelhet och fallkomlighet i svensk stil, det yppersta som tiden kan åstadkomma. Deremot är detnui flera hänseenden onekligen det sämsta af allt, som utgår från pressen, sådant att man ej kan söka efterlikua det uten att bli ansedd m idiot i sitt eget modersmål samt ädraga sig åtlöje. Den opinion om dess för:räftlighet, man efter Wallins död lyckades upparbeta, är redan åter bortblåst Under sådana förhållanden är det ej att förvånas öfver om bibeln af mången, synnerligen af dei yngre slägtet, lägges på hyl lan, snart höljd af dam, — den icke säll sporda frukten af det berömda nitet och de ofantliga uppoftringarne för dess utgifvande. Prester och bokhandlsre afyttra visserligen belo uten svårighet, lika lätt som helgon bilder och reliker i katolska länder, men med hvilken frukt? Mean utsänder väl tillika kolportöter sti ej blott sälja, utan öfven förklara honom; men äiven de förmå å flera ställen knappast nödtoritigt fatia innehållet. Man förer noga räkning öfver det stora antel exemplar, som sålunda afytiras, och drar deraf de herrligaste slutsatBer, till förmon för kolportörväsendet åtminsione. När judaroe ej längre tilifyllest förstodo den gamla hebreiskan, måste de lärde öfversälta gamla testamentet på de språk, som då voro lefvande bland fulket. Sådan är den nefurliga och rätta ordningen allestäds, hvarförutan folket alvänjes från att se med egna ögon semt pröfva med eget förständ och hjerta, hvarvid det lätt faller händeros på vilsuedande pratmatare af ia slag. Språkets otydlighet få många ällen gör ionehället till en gata, den man cke kan lösa, hvarefier man snart tröttnar vid läsningen. Det är icke nog, att det nutvudsaklgsst. vf lag och evangelium kan nhemtas; folket vill känna och ha lör sig dart alv som förekommer i bibeln. En hvar som önskar folkets upplycnin ned deraf följande lifgifvande ande, och ika litet vill dess andliga som kroppsliga beru2ning, och som ej jager efter att i hvarje stock och eten i gamla testamentet kunna på fri hand uppgöra en trugad före bild ef något i det nya, eller som ej endast iflas att väcka en svärmisk före!se, kan ej annat än varat önska, att bibelu fram läggesi öfversättningen sådan, han ursprung ligen var, d. ä. begripligt nu som då Huru i de minsta ord uti vår föråldrade bibelöfversättving stötestenar finnas för de ostuderade, ses ef prosten Lignells berättelse. huru en femligen bibelkucnig man bland allmogen förgäfves af kolportörer sökte upplysning om hvem den töärkvärdige Thy var, som omtalas i början af Johannis evangelium: Genom thy (det, nemligen Ordet) äro allting vordna.? Lika koka bli de ostuderade på en mängd föråldrade ord i vår bibel, t. ex. there, vetst, försigla lagen intill mina lärjungar, utsudda sin själ, görer eder icke skallota öfver edart änne för någon dödan, upfärda, fribock, lomma, slappo, resigt, oterig, hvitto, linvärk, oljobarn. skörl, gymmer, söna, hint, motskall, törning, flogel, fjukande, vede, svenker, etterhvit, hufvudsmog, pigodom, spok, ren, natiskäfra, tiung, mey, binderiat, hvif, ofmeja, subtilig. nymäresmut. änga, tren, endig, frada, kuniler, gumrar, flåk, tä, skil fång, lackare, urnös, omsys, tilsiare, slög, vederloda, rumora, gålve, vigskården korru, harordan, holog och otaliga dylika, för att ej tala om de måvgtsldiga längsläpunde ger: manismerna, hvilka Tingstadius kallade för. tyskad svenska sådana som: varda förgån gande, varda öfverantvardande, som J haft hafven 0. s. v. åtskilliga ännu brukliga ord hade fordom flera och skiljaktiga betydel ser. Så t. ex. bar ordet förlåta tre bemärkelser i bibeln: 1) den nuvarande (förlåta synder); 2) öfvergifva (verlassen), i följd bvarat man finner det för den ostuderade alldeles ofattlisa uttrycket: Eerre, förlåt (öfvergif) mig icke! 3) förlita, t. ex.: Förlåt dig på Herran! Är det grymhet, ogenhet, lättsinne, egen nytta, lojhet — elier hvad är det, som gjort alt en komit, förordnad och bestämd af kung och ständer, begåfvad med betydliga fonder och vetenskapliga hjelpkällor, försedd med arfvoden åt ledamöter, sekreterare och amanuenser, med ledemöters fleråriga ledighet från sina egeniliga tjensteåligganden uten förkortning af deras dervid fästade löneförmåner, — som gjort att en komit, nnder 90 år, utvald uv kyrkans grädda, visat sig eå utan hjerta för församlingens trävgande behof?? Finnes i hela vår historia något motstycke härtill, i någon tid, el!er inom någon gren af dc offentliga värfven? ?? Tiden tyckes nu vara inne att fordra ett svar på dessa frågor, om de kunna göras tillräckligt högljudda. Regering, ständer och statsrevisorer skola väl då ej undandraga sig att begära räkenskap af denne otrogne gårdsfogde, och hela Sverge skall ropa Åmen. Det minsta man kan begära är väl en utredning af orsakerna till dröjsmålet. ändrade arrangementer om de gamla ej kunna leda till målet, samt åläggande för komitn att hvar tredje månad offentligen redogöra för sin verksamhet. Ty det kan väl ej vera meningen, alt komiten siall tira sin hundraåriga jubeifest. Men får det gå som hittills, kan en hvar se, att komitgn blir ändelös. 1 hvilken annan dager står Luiher, till hvars ära mången synes vi!ja bibehålla vår gamle bibelåfversättning. Utan allt upprag, men af sjelfkrafi, varmt nit för saken, och med tillfälligt biträde af endast ganska få personer, dem han sjelf anlitade, gaf han Tyskland en bibelöfversättning — ett mästerstycke för sin tid — på endast 12 år, ehuru han var upptagen al många andra arbeten och svåra bekymmer, samt dessutom för sin möda ej bar upp en enda fyrk. ing, som ännu är vår kyrkas offi ä SR sn AK Lann 2